Här kommer jag att blogga om min "nya" häst Camilo. Han är en PRE-kille på 9 år, som bott i Sverige sedan han var 4. Det finns en del att säga om honom, men det får ge sig med tiden. Helt klart är att han är precis den häst jag drömt om sedan många år. Redan när jag hade min älskade Philip, kunde jag längta efter att ha en häst som hade samma fina personlighet som P, men med en lättare kropp, mera lämpad för det jag älskar att göra... dressyr á lá AR.

Tänk så mycket jag var tvungen att lära mig innan jag nu till slut hittat honom (och kanske mig själv oxå faktiskt), inte bara trevliga saker, utan även sådant som känns jobbigt att behöva förstå. Men en solig dag i April, satte jag mig i min lilla bil och åkte ner till Linköping för att träffa min nya prins. Han var smal och mager, och lite försiktig, men jag visste redan innan att det skulle bli han... det hade jag känt på mig! Helskumt, men sant!

Den 26 April klev han in i min transport och följde med mig hem. Avvinkad av en mycket ledsen exmatte, som av olika orsaker inte längre kunde ha honom kvar. Jobbigt! Tiden som följde gick åt till att först och främst få ordning på hans mage, och kropp. Bete var inte att tänka på, eftersom han är känslig för socker... suck... ja ja jag veeeet. Alla som följt mig genom åren måste väl tycka att jag är helt knäpp som köper ännu en känslig häst, MED FLIT! Men ack... han var ju min nya prins... så vad kunde jag göra...? Men "av skadorna har jag blivit vis", för det har ju varit några sådana (metaboliska) under årens lopp, så lite mindre oklok är jag väl nu kanske, tack och lov.

Efter sommaren och 3 behandlingar av Mirja, har Camilos kropp kommit igång bra. Vet inte vad som är det mest viktiga i detta fallet, men dels mår han bättre i magen, dels har jag nu hittat en sadel som fungerar (Espaniola) och dels har jag lärt mig vilka underlag som fungerar bäst och till vad, och så sist men inte minst, jag håller på att lära mig rida igen!!! Det har ju hunnit gå några år sedan jag hade lite bättre ridrutin. Visst red jag på Curtan, och även Strumpan i mellantiden, men det blev inte riktigt så ofta och på det sättet trots allt. Dessutom har jag varit mest intresserad av att få igång hans gångarter, och lära mig hur han funkar i olika lägen. Nu börjar det bli lite mera av struktur på hela grejjen, och jag får hela tiden nya INER (endorf-iner, dopam-iner osv) för varje gång jag känner att poletten trillat ner på något trevligt sätt.

som t.ex ikväll... Testade att longera honom på ridbanan, vilket jag inte gjort på säkert 3 veckor. Och helt plötsligt så satt allt på plats  !!! Han skrittade när jag sa, travade när jag bad honom, OCH galopperade direkt när jag bad honom. Och dom allra flesta gångerna utan att sparka bakut oxå  !!! Han kunde stanna på spåret utan att vika in mot mig, och det har inte varit så lätt tidigare... Camilo fick massor av klick (=godis), och jag fick massor av INER! T.om i sådan mängd så att nu kunde jag inte hålla mig från att börja med denna blogg! Det gick av bara farten, och det bästa av allt är att jag inte behövde anlita en endaste av mina närstående ens en liten sekund!!!! Hurra, det finns hopp, och färg blev det på bakgrunden oxå!! Imorgon ska jag köpa en trisslott!