Har sovit alldeles för lite de senaste två nätterna... gäääsp... men det beror inte enbart på att vi fick ny tid inatt, utan mera på andra saker. Men det har varit fullt program hela helgen ändå, så nu sitter jag här och önskar att jag inte behövde gå omvägen via badrummet alls...

Jag är ändå väldigt nöjd med helgen, trots att jag inte orkade göra något vettigt med pålle alls idag. Det var dags att ta ett rejält tag med att mocka ur lunchfållan. Camilo har ju spenderat en större delen av förmiddagarna där under vintern. Så nog fanns det att ta av. Jag har ju varit där och kört bort ett antal kärror under vindern, men då har högarna varit rejält blöta och fruktansvärt tunga. Skittunga, he he he!!! Vi var några tappra själar som kämpade på, totalt höll jag på i över 3 timmar!! Sen var det dags att göra det vanliga fixet i stallet. Det blev iallafall jättefint.

Igår red vi ut Camilo och jag. Det känns nymodigt att kunna komma iväg i dagsljus. Passade på att träna lite på vallen där underlaget numera är helt perfekt. Får det gå ett par dagar till, så blir det nog hårdare, men just nu är det helt perfekt. Skönt att slippa banan för en gångs skull! Vilket underbart väder, vi njöt båda två! Fick dessutom tillfälle att testa den nya färdigheten vi jobbat fram den senaste tiden, att finjustera honom intill något jag ska hoppa upp ifrån. Han har tidigare haft svårt att vilja gå riktigt nära pallen ibland. Sen när det gick bra, så var det istället svårt att korrigera honom pyttelite fram eller bak, utan att han tog ett steg för mycket åt något håll... Igår tappade jag mitt spö, så det var bara att hoppa av, plocka upp det och sedan försöka leta upp en passande sten. Det är oerhört praktiskt att kunna justera honom med små hjälper för att komma helt rätt, så att jag kan hoppa upp igen, enkelt och bekvämt. Inte för att det inte går att komma upp ändå, men ibland har jag ridit med bara paden, och då blir det ju genast knepigare.

Jag vågar nästan inte uttala det högt, men jag tycker mig faktiskt märka en förändring i magen hos honom... det syns på högarna. Bollarna är fastare och mörkare. Jag kan bara hoppas att det är mina åtgärder som har sin verkan. Håller mina tummar för att det fortsätter, och nu när vi får ljusare kvällar, känns det som om den bästa tiden på ridåret har kommit. Äntligen!!! Med den sköna tanken tänker jag strax ha en date med John Blund...

Igår morse vaknade jag tidigt, tankarna flöt runt i huvudet, och då dök en insikt upp över ett fenomen jag funderat lite över de senaste åren... Vilken "roll" ska vi som människa vilja ha/sträva efter, gentemot våra hästar... vilket epitet är det som bäst beskriver relationen häst-människa? Då slog mig tanken att kanske är det något som liknar ett föräldraskap. Alltså, jag kallar mig ALDRIG "mamma" till min häst!!! Men förutom den rent fysiska omöjligheten till detta, så är det väldidgt snarlikt en sådan hanteringsmodell/relation som jag omedvetet försöker uppnå.

Jag har två barn, två flickor som är sins emellan otroligt olika som personligheter. Den första är lik sin pappa, och den andra mera lik mig, men båda har naturligtvis även vissa drag av motsatsen oxå. Jag har ägt bara tre hästar, men känt ganska många under årens lopp, och dom tre var intressant nog två motsatta personligheter oxå. Philip och Camilo är väldigt lika på massor av vis, även om dom rasmässigt är olika. Curtiz var en klass för sig, och hade i princip rakt motsatt lynne (utom ibland). Under hela tiden har jag, medvetet eller omedvetet, sökt efter ett genuint kompisskap med mina hästar, baserat på respekt och vänlighet. "Klickerträning", eller som jag nu skulle kalla det "belöningsbaserad träning", blev ett alternativ för mig, som själv alltid önskar använda mig av den "snällaste" metoden jag kan hitta. Den passar mig bra, som inte vill bråka och härja med hästar, eller vara dominant, det känns så skööönt att försöka bli kompis med min häst... Och att få lov att använda godis, att bara leta efter det rätta och inte bry sig om det dåliga!

Men vad är snällt? Är det alltid så snällt att vara snäll? Om jag flyttar tillbaka tanken till "föräldraskapet" som en mall för relationen häst-människa, så blir det kanske lite tydligare vad jag menar. Om man som förälder inte skapar en trygg ram runt sitt barn, utan bara säger ja till allt, och bara letar efter det goda, så kan det bli lite tokigt. Eller snarare väldigt tokigt! De allra flesta håller nog med om att sådana barn är rätt så odrägliga att umgås med. MEN!!!! Det beror ju även på barnets personlighet hur dom utnyttjar sin gränslösa uppfostran! Vissa barn är av naturen lite osäkra och skulle aldrig komma på tanken att begå världen på egen hand, utan lov. Medan andra har myror i brallan, och sticker iväg så snart minsta tillfälle ges. Så ser jag relationen med mina pållar oxå, Philip och Camilo söker en trygghet i mig, dom behöver någon som tar ansvar, och skulle inte komma på tanken att utmana mig. För en sådan häst räcker det kanske med ett "staket" som visar vad gränsen går. Belönar man en sådan häst blir den oerhört tacksam och arbetsvillig. Medan en Curtiz var något helt annat. På ytan självsäker och trygg, stöddig, men under ytan... i lika stort behov av ansvar. När jag belönade honom blev han nästan en manisk arbetsnarkoman. En sådan häst behöver kanske mera en "mur" för att visa var gränsen går. Hur är jag som person då? En som sätter upp ett "staket", eller bygger en "mur"? Någon slags gräns måste jag väl ändå kunna prestera? Eller?

Positiv förstärkning, klickerträning, belöningsbaserad tränig, eller vad man nu vill kalla det, bygger varken staket eller murar enligt mig. Den sortens träningsmetoder fyller inte den funktionen som bygger en sådan roll, och skapar inte en ansvarsfull relation (likt föräldraskapet, som över tid förändras till en förhoppningsvis sund relation mellan två vuxna, baserad på kärlek och respekt för varann). Man behöver något annat FÖRST! VAD? Ja alla går sin väg... en del gör som man gjorde på ridskolan, en del hittar Hempfling, en del NH, och andra PNH, tryck och eftergift-metoden, eller vad ni vill. Gör det som känns rätt för dig. Jag vill inte kritisera längre... jag har lärt mig läxan nu... det finns fördelar och nackdelar med allt, och när det gäller hästar är vi kanske ibland alldeles för snabba med att döma ut vad andra gör. Vi är alla så olika, och bekväma med olika metoder. Det är sååå lätt att fastna i "ISMer" och envist försvara sig och sitt vis. Men en sak vet jag nu säkert för min högst egna del... Jag kommer att söka nya vägar för att Camilo alltid ska känna sig trygg med mig, vad vi än gör, och att han litar på mitt ansvar som en "förälder". Sen ska jag fortsätta med belöningsbaserad träning när vi jobbar!

Nya infallsvinklar på mat mm, gör att jag nu ställer om boxen och maten, funderingar på sommarhage osv. Det känns sååå sköööööönt att ääääntligen fått lite mera koncisa riktlinjer att hålla sig efter.

Efter ridpasset i måndags, så kände vi nog båda att vi hade lite träningsvärk. Jag känner det helt klart iallafall, i synnerhet efter igår när vi travade mer, och det blev mer lättridning än på länge. Dessutom jobbade jag mera lösgörande och uppmjukande med tanke på hans inre lårmuskler.  Och det syns redan skillnad! Efter ikväll när det blev longering, och sedan löst sprallbus tillsammans med Macke på ridbanan, kunde jag faktiskt se en smal glipa mellan lårens insidor. Han har inte varit dålig och lös i magen sedan behandlingen heller!!!!!! Men bajset luktar pyton, så något kuckelimuck är det ju med det iallafall.

Halva boxen består nu av spån och halva av halm. Jag tycker att han kan få använda halmen som är kvar så länge det går, för han äter ändå inte av den som inte är helt ny. Havrehalmen har jag proppat i ett hönät som han kan pilla med när höet är slut. Har ökat kvällsgivan lite så att han ska bli mera nöjd på hö. Det ser ut som om att han har svällt av om magen. Den var liksom spänd och svullen förut, och Bea sa att det som såg ut som en rund mage mest bestod av vätska. Han pruttar och fiser betyyydligt mera nu! Vilket jag är jätteglad för! Märkligt nog kan man tycka, men även det är ett sundhetstecken.

Idag har han börjat få sina nya mineraler, och dessutom två tilläggspreparat för magen och njurfunktionen. Det ska minst sagt bli spännande att se hur det faller ut. Vet ju naturligtvis att det kommer att ta tid innan saker och ting ändrar sig helt, men jag är van att vänta på resultat.... inte för att jag gillar det, det bara är så att jag begåvats med ett visst mått tålamod. Och det tålamod jag inte hade från början, det har jag numera tränat upp... suck... men men...

Imorgon ska jag rida igen! KUL!!!

Jag kan bara konstatera att det blev SKILLNAD      !!!

Red ikväll, och det var väldigt roligt! Camilo var mera framåt och kändes som om handbromsen släppt!!! Vi galopperade nog mer än i gjort någonsin, och detta utan motstånd. Tvärtom, det fanns mer att hämta om jag skulle velat. Har idag köpt spånpellets och imorgon fm ska jag åka och köpa havrehalm i Enköping... vad gör man inte... hoppas att nya mineralerna kommer snabbt oxå.

Men det känns så bra! Äntligen på rätt väg!!

Idag har jag och Camilo varit på Kullinge, och träffat Bea Magnusson som är equiatriker. Vilket var mycket intressant!!! Vet inte om han kände på sig redan innan jag tog in honom, att det var något på gång... han kanske såg transporten och anade oråd... men även om han inte var stressad och bajsade en endaste gång, så var det inte alls bara att lasta ensam som jag gjort de senaste gångerna innan. Jag fick be StallKarin om hjälp att lägga på bommen. Väl framme på Kullinge så konstaterade Bea bara efter ca 30 sek (gick in genom stalldörren och ställde upp honom) att han hade en rörelsestörning höger bak. Det tog bara ytterligare en kort stund, så hade hon hittat dom flesta problem som jag märkt av och funderat över. Han har ont i magen... förmodligen inflammerad i tarmen. Hans mage är jättekänslig och tål i princip inget som stör utan att det blir stora reaktioner. Han har känningar av ischias höger bak, men det är tydligen en följd av att han problem med magen. Bea berättade hur tarmarna och leverns placering påverkar hur han kan jobba med magen i t.ex galopp, och därav blir ovillig att gå fram, och hålla igång motorn så som jag skulle önska. Men det är underbart befriande att få förklaringar till varför han gör som han gör... och vad jag ska göra åt det!

Jag fick veta massor om hur magar funkar, om hur spänningar uppstår till följd av magsmärtor, och hur hästar reagerar till följd av detta. Det var bara att bocka av på listan över frågetecken som jag haft. De ändringar jag gjort redan i foderväg har varit rätt men lite "grovt". Det var ju skönt att höra. Dock ska jag byta till Biopromin-mineraler. Jag har oxå varit inne på rätt väg när det gäller träningstänk, men min osäkerhet över vad som felat, har gjort att jag inte riktigt vågat rida på så pass mycket som han faktiskt behöver. Han behöver mycket mer rörelse för att komma igång i musklerna och få ordentlig cirkulation, än jag trott.

Det är ju upp till var och en att hitta någon som man kan tro på, och råd som verkar relevanta nog att följa. Det finns så många duktiga människor där ute, och vi som inte kan allt dom kan, måste ju försöka lita på det dom säger. Jag litar faktiskt på det Bea säger. Det kändes helt rätt, och även om hon oxå säkert har mer att lära, så är det trots allt suuuperskönt att ha EN konkret realistisk tankegång att följa. Istället för all info man googlar eller frågar fram, och alla sömnlösa timmars oändliga funderingar över vad som är rätt och fel... Jag är så fruktansvärt tacksam över att det finns folk som har en ambition att jobba lite mera holistiskt med hela hästens kroppsystem i åtanke. Så att sådana som jag kan få slippa vela runt mellan olika åsikter och "ismer".

Camilo har förutom magont, en tydlig spänning på insidan av höger lår, och fick behandling för det. Bea visade strechtekniker som jag kan använda för att hjälpa honom med detta. Han svarade iallafall jättebra på behandlingen och det var en tydlig skillnad när man lyfte på svansen efteråt! Man kunde liksom se in under magen mellan skinkorna. Har aldrig sett det förut. När vi väl kom hem och han fick komma in i boxen för att kissa, ställde han upp sig breeeedbent med bakbenen. Han har tvärtom alltid varit väldigt "knipt" mellan låren och ställt upp sig på ett helt annat sätt. Han fick ett antal nålar som hon skruvade på, och han visade tydligt att det kändes på vissa vis, och hon tydde varje reaktion och feedback som han gav. Intressant!!

Förutom allt som hade med mineraler och div tillskott att göra, så tyckte hon att han inte skulle få något vete. En del hästar tål det helt enkelt inte. Och där tror jag att vi har en del i roten till varför han kanske inte mår så bra... han står just nu på vetehalm och även om han inte äter några onormala mängder halm sedan länge, så äter han ju av den hela tiden. Både inne och ute i hagen, eftersom vi lägger ut halm till hästarna att pyssla med... Jaha... Så förutom nya mineraler som jag har beställt, så har jag nu jagat rätt på en annons på havrehalm, hoppas bara att den är bra och att jag kan åka och köpa den snarast. Imorgon ska jag dessutom åka och köpa nya spånpellets. StallägarKarin vart väl inte så imponerad av detta, men vad ska jag göra... jag måste ju iallafall göra det jag kan för att se om det hjälper. Funderar på om dom gamla tanterna oxå reagerar på detta...??? Jag ska iallafall göra ett mycket seriöst försök att testa denna tes!

Ja ja, många många tankar blev det, och väl hemma igen, så bestämde jag mig för att nu blir det Beas råd som kommer att gälla ett tag framöver. Det ska om någonsin bli spännande att rida imorgon!!!

Jaha, nu är det visst jul igen... trodde jag när jag vakande och tittade ut för några dagar sen. Å jag som äntligen kommit mig för att ställa undan snöskyffeln som stod och skämdes på altanen. Hoppas att det går åt några fästingar på kuppen, det är en klen men dock, tröst. Det tar nog snart slut som det ser ut på väderkartan, med ett gediget lercrescendo som grand finale. Hurra.... NOT!

Dom senaste dagarna har det blivit alldeles för lite hästaktivitet. Mock o mat visserligen, men i övrigt väldigt påvert. Igår snöade det helt enkelt något helt otroligt, så att ta ut en pålle var inte speciellt lockande. Jag har haft besök/kunder dom senaste kvällarna, vilket bidrar till att det inte hinns med någon träning. Suck. Men ikväll ska vi ta skadan igen, och jag ska rida har jag tänkt. Vi får väl se om det fungerar beroende på vilket skick ridbanan hamnat i...

Igår steg jag upp tidigt, för att hinna göra mig klar innan jag skulle till stallet och släppa ut hästarna. Vi hade bestämt att Macke skulle få gå in i Camilos hage, vi tänkte att han skulle få tillbaka sin gamla hagkompis, trots att Mackes framtid hos oss är lite osäker just nu. Tina försöker hitta ett nytt hem till honom, men allra helst vill hon ju att han ska få stanna hos oss, fast med en ny matte. Vi får väl se hur det blir. Men Macke och Camilo behöver en viss begränsning när det gäller bete, så om han blir kvar så kommer dom iallafall att gå tillsammans under sommaren.

När jag släppt ut hästarna, och flyttat en vattentunna och ett antal hinkar vatten till stora hagen, så var det dags att åka mot Enköping och Jädra gård där Gerd Heuschmann hade clinic. Han är en mycket intressant beridare/veterinär från Tyskland, som totalt ledsnat på alla fina hästar som rids sönder i jakten på prestigepoäng. Nu sprider han sakta sina insikter genom världen, och har bl.a blivit en frontfigur för motståndet mot rollkür. Hedervärt!!! Han har hittat dom gamla mästarna, och citerar dom mer än (varannan mening typ) gärna, och förespråkar ett annat sätt att rida mera hållbart ergonomiskt för hästarna, upp till högsta tävlingsnivå. Det är alltid inspirerande att höra någon som verkligen brinner för något som man själv tror på, men det något aviga i sammanhanget är hur svårt det verkade vara för honom att få in informationen hos hans elever. Synd!!! Och något frustrerande att se.

Trots allt finns det ju saker som man hört och lärt som kompletterar bilden ytterligare, tänk va spännande det skulle vara om man fritt kunde fråga och kommentera precis allt man ser, undrar och icke minst tycker, HÖGT!!! Tänk om man kunde bara säga: "kan du testa att använda skänkeln timat med bakbenets placering istället, så kan du påverka hästen biomekaniskt".... Men nä... man får stilla hålla sin tunga och tänka att: jag hoppas att jag själv kan göra det där bättre...

Åkte direkt ifrån Enköping tillbaka till stallet. När jag kom dit var jag laddad för ett ridpass, och dessutom fortsättningen av "friendly game". Jag har använt mig av en plastkasse och den är numera helt cool, så dagen till ära jackade jag upp nivån till en Ikea-påse. Det gick bra, och jag kunde stryka honom med den över kroppen, och dessutom hålla den över halsen och ryggen. Sen slängde jag ner den på marken, och stökade runt den med foten och ridspöet. Det gick bättre än jag trodde, och jag tror nu att han fattar grejjen med det hela. Inte för att han tycker att det är heeelt lugnt hela tiden, men under dessa försök, har han faktiskt inte flyttat sig mer än en gång!!! Sen blev det kort ST och ridning. Ridningen går bättre och bättre, men jag har nästan bara fokus på framåt och rörlighet. Det blir mycket trav och lite galopp, och så bommarna såklart. Men det blir sakta men obönhörligt tydligare och tydigare, jag behöver göra något åt sadelfrågan, Espaniolan fungerar men inte optimalt... suuuuuuck!!!!

13 timmar senare landade jag hemma, med Svt-play och ett nytt avsnitt av "stallet" samt efter det "ponnyakuten"... Häst häst häst... Javisst!!

Idag är det min egen "Pi-dag". Det betyder att just idag för två år sen låg jag på akuten och hade just blivit en smärtsam erfarenhet rikare. Då vaknade insikten om hur mitt liv med Curtan blivit och många tankar om hur det skulle fortsätta... Hela resterande året gick åt till att rehabilitera mig och Curtan parallellt. Både fysiskt och psykiskt. På årsdagen förra året, bestämde jag mig för att fira att allt ändå fick ett "happy end", och att vi båda skilts åt på allra bästa sätt. Datumet 14/3 eller 3.14 gjorde att Peter och jag döpte dagen till Pi-dagen, och nu ska jag fortsätta fira den varje år, av tacksamhet för att jag får fortsätta att utvecklas, och att livet trots allt bjuder på nya möjligheter även om det ser svart ut ibland.

Sen träffade jag Camilo, och han är verkligen inte alls lik Curtan. Han har ett helt annat sätt, med en personlighet som jag känner mig mycket mera nära med. Nu har jag lagt till ännu ett träningsmoment till vår vardag. För den som är bekant med Parelli NH, är dom sju lekarna inget nytt, men för den som inte är det kan jag tipsa om att det finns en himla massa info på nätet. Jag har insett att det är den första leken som vi nog behöver allra mest Camilo och jag. Den heter "friendly game", vilket betyder att hästen skall lära sig att lita på mig, oavsett vad jag presenterar i pryl/skrammel/prassel/upplevelser runtomkring och på hästen. Typ att lära sig "tåla" beröring av fladdriga presseningar eller annat som kan verka skrämmande för vilken normalfuntad häst som helst.

Camilo är en sådan typ av häst som reagerar rätt så mycket på fladder och prassel. Därför har jag insett att detta att lära sig att lita på att inget dåligt händer när det kommer något ovant prassel-fladder, är en otroligt bra början. Så jag bestämde mig igår kväll för att börja med det enklaste, nämligen att tåla att bli berörd på alla delar av kroppen, utan att känna sig otrygg. Nu är han faktiskt inte alls så att han inte gillar beröring, men hans öron är han lite rädd om. Jag har inga alls problem med det till vardags, men det var iallafall ett bra ställe att börja öva på. Sagt och gjort. Läste på lite innan om hur man gör leken, och sen var det bara att testa. Även om jag inte tvivlade på att det skulle funka, blev jag ändå väldigt överraskad över hur fort det gick att få honom bekväm med det hela. Till slut fick jag klia och knåda på/i öronen, och han tyckte att det var jättemysigt.

Idag gick jag vidare med hjälp av en vit plastkasse som jag knutit runt spöet. När vi var klara kunde jag röra honom över hela kroppen med den utvecklade påsen, utan att han gjorde något öht. Det är så himla kuuuul!!!! Han verkar tycka att det är ok han oxå, för han gör inget alls som att flytta sig eller skygga. Jag känner verkligen att detta är den rätta vägen för oss båda just nu. Långsamt och förtroendebyggande. Inget härjande med att flytta, jaga runt eller vifta, utan bara långsamt bygga upp trygghet för vad jag än hittar på.

Idag fick jag tips om en spännande kontakt som kanske kan bli den hjälp att förstå helheten med hans problematik som jag bara kunnat drömma om. Om hon är så bra som jag hoppas och tror, känner jag mig väldigt förväntansfull för att kunna få hit henne. Sen fick jag dessutom många bra tips av en kompis, om hur man kan tänka om foder/mineraltillskott. En sak är klar, man har inga som helst fritidsproblem om man vill försöka förstå hur man bäst kan ta hand om sin älskade pålle... Det finns så mycket info därute...

Totalt sett, kan jag bara konstatera att just denna Pi-dag, blev en väldigt bra dag! Den lovar så mycket gott för framtiden!