För ett par år sen så förvandlades traktens lokala bensinmack, till Liquisini ridsportbutik. Hur otippat som helst, men väldigt kul tycker alla hästmänniskor som bor häromkring. Och det är nog inte helt få verkar det som. Där tar dom även emot begagnade sadlar för försäljning, och så kan man boka utprovning om man är ett gäng som vill testa lite mera organiserat. Så länge man är intresserad av "vanliga" sadlar, så finns det ju massor att välja på. Men råkar man vara intresserad av iberiska/akademiska modeller, ja då krymper ju utbudet till ca 1/50. Så när jag idag äntligen kom mig för att lämna in min Star Trekk dressage för försäljning, så förstår ni säkert hur kul det var att upptäcka en Star Trekk barock-sadel i lovande storlek. Svart såklart, men ändå. Om man vill får man låna hem en sadel för att prova själv, för endast 100 kronor!!!! Det var bara för bra för att missas, så jag lånade hem barocken för en provridning nu ikväll.

Det är alltid lika spännande att se vad som kommer att hända. Det första jag kunde konstatera var att jag inte var bekväm med den alls... kåporna slutade precis i knävecken och sitsen var betydligt hårdare än i min Espaniola. Redan efter en liten stund gjorde rejält ont i knävecken, och jag kan nog se fram emot vackert blå minnen av den stunden imorgon och ett tag framöver. Började iallafall på volten med böjning och lite uppmjukning. Det gick bra för Camilo verkade det som och därefter blev det trav. Inte skönt alls! Snart testade jag galoppen, och väntade mig inga stordåd direkt, men då blev jag verkligen förvånad... han gick jättebra!!! Han tog galopperna lätt och utan övertalning, och vänster var lika lätt som höger!!! Vad ska man tro?!?!?!?! Nu kryllar det av funderingar i skallen på mig, IGEN! Och jag vill naturligtvis försöka lista ut vad som gjorde den positiva skillnaden för Camilo.

Om den inte varit så himla oskön att sitta i för mig, så hade det varit svårt att släppa den faktiskt! Annars hade man ju kunnat fira vår ettårsdag (som var i lördags den 26:e, då hade Camilo bott hos mig i ett år  !!!!) med att köpa en ny sadel. Men det var ännu en detalj som var lite svår att bortse ifrån, när jag tog av sadeln hade han blivit lite ruggad i pälsen mitt under sitsen. Så den var nog inte optimal trots allt. Men ändå, det var skillnad på galopperna, och det är nog där jag märker den största skillnaden öht när det är något som han gillar eller ej. Det är svårt att glömma känslan jag fick när jag provade Wow-sadeln förra sommaren, för det var verkligen wow när vi hittade rätt bomvidd och kanalbredd. Typiskt att den inte var skön att rida i för mig...

Jaha, då känns det som om man helt utan förvarning börjat planera för nästa resa ut i sadeldjungeln igen. Har man väl börjat nosa på det projektet är man hopplöst förlorad, om man har en d-la tur, kommer man kanske ut på andra sidan med en förhoppningsvis passande sadel. Utan att bli ruinerad, eller osams med sin lagvigde....

I torsdags kväll hade vi stallmöte, och då fick de som inte hört att vi skulle flytta veta det. Stämningen var dock god, eftersom vi hade med vår nya stallkompis Catrine som kommer med sitt sto Corinne nu i veckan. Dessutom kommer det en tjej med två D-ponnyer som är jätteduktiga på hoppning, och tävlar framgångsrikt i det. Dom kommer om en månad tror jag. Som om det inte vore nog, så finns det ett par tjejjer som delar en häst, dom vill oxå komma till oss om det går... Så det verkar inte bli några större problem att fylla stallet. Dom kommer från samma ställe, och där råder just nu tydligen ett smärre kaos. Alla vill bara bort, och det är inte så konstigt när man får höra hur dom har/haft det.

Efter mötet gick jag ut i stallet och träffade Sanna och Inger, som förberedde inför att Erika skulle lämna oss på fredagsmorgonen. Det var lite ödesmättat och sorgligt... jag blev kvar till sist, och passade på att klappa om Erika extra mycket. Jobbigt!!! Tänkte så mycket på det hela när jag vaknade på fredagsmorgonen, och undrade hur mycket dom vet om vad som väntar egentligen. Och hur mycket de andra hästarna vet om vad som ska hända. Jag tror ju att djur har betydligt mycket mera koll på saker och ting, även om de inte alltid förstår innebörden i olika skeenden. Men känslor förstår dom helt klart. På fredagskvällen red vi ut på en helt underbar tur med Strumpan och Helena. Kvällen var fantastisk, och vi njöt lika mycket alla fyra.

När vi kom tillbaka till stallet ville jag skynda mig hem, och efter avdressning av alla pryttlar, så fick Camilo gå in i sin box. Eftersom Macke gärna vill passa på att bita honom i baken, vilket resutlerat i att Camilo kastar sig förbi hans box, har jag numera installerat en grej hos Macke... Han ska ta in huvudet i boxen när Camilo går förbi, så får han en godis. Perfekt klickerövning! Funkar klockrent, och Camilo går numera lugnt och sansat förbi. När Camilo gått in fick Macke sin godis, men då blev jag helt tagen... Han stod med hängande huvud, godisen mellan läpparna och så fruktansvärt olycklig ut. Efter en stund släppte han godisen på golvet... Han var så oerhört ledsen över att Erika var borta... Har aldrig sett en häst sörja så... Jag grät och klappade honom en lång stund. Han stod så stilla och det är INTE likt honom!! Efter en stund tittade jag in hos Camilo och klappade lite på honom oxå, men han hade blivit helt sotis och försökte bita mig!!!!!!!! Så har han aldrig gjort förut!!!

Innan jag skulle åka tog jag varsin tuss hö till hästarna, men när jag slängde in den hos Macke rörde han sig inte ur fläcken... Han stod kvar med hängande huvud och såg så ledsen ut. Jag grät och klappade honom en lång stund innan jag åkte hem... såå tomt det var, hon fattades verkligen. På morgonen nästa dag fick jag ågren och tänkte att han kanske mådde dåligt, kanske fått kolik eller något... Var tvungen att kolla med tjejjen som släppte ut, men då hade han varit som vanligt igen. Han hade helt enkelt bara varit sååå ledsen.

I lördags blev det mockning av hage, och en gofika i solen istället för ridning. Jag hade äääääntligen hämtat min julklapp som kommit, och ville testa såklart. Beställde ju ett fårskinnsöverdrag till min sadel, som blev fel, men nu har det nya till slut kommit. Lagom tills det blev 20 +, men ändå. Julen varade i detta fallet ännu längre än till påska, ha ha!! Idag har jag iallafall ridit ett upptempopass med mullimullsadel. Hur skönt som helst! Det gick ok, men inte överdrivet bra. Saknar bra underlag... men snart så!

Nu är det klart! Nu har jag till slut bestämt mig... Någon gång under Maj månad kommer Camilo och jag att flytta till Kullinge. Det känns jättetråkigt att lämna alla goa stallkamrater, men även där blir det förändringar... På fredag får vi släppa taget om Erika... söta fina lilla tanten... Någon gång är det dags för alla, och hon är utdömd pga sina bakknän som är knackiga, så då försvinner ju Inger och Sanna. Sanna kommer kanske att bli kvar som hjälp med Macke och kanske Strumpan, men ändå... Tina ska lämna Macke på foder, och frågan är om han blir kvar eller flyttar i sommar.

Det kommer några nya hästar till Hacksta oxå. Tre nya hästar är på gång, och nya trevliga mattar (och husse) med dom. Jag hoppas och tror att det kommer att bli jättebra för dom som kommer dit, och att alla hästar och människor ska trivas lika bra som jag gjort i flera år. Kanske det kan bli lite nya tag med sådant som behöver fixas oxå... men nu blir det inte längre jag som kommer med en massa (frågvisa) idéer om allt möjligt.

Idag red vi ut med Tina och Macke. Camilo kändes pigg och glad, och jag trodde att han skulle vara minst lika piggelin som förra gången. Fast han verkade helt cool, och även om han skrittade på friskt, så kändes han ändå avslappnad och glad. Jättemysigt! Tyvärr var det betyyydligt kallare ute idag, och jag hade på mig alldeles för lite kläder... så det var ganska skönt att komma tillbaka till stallet. Det är inte så lite sorgligt när man vet att en fin hästkompis ska lämna oss, jag vet bara för väl hur det känns när beslutet är fattat och att sen gå och vänta på d-dagen...

Hästar och människor kommer och går, inget är beständigt, och allt förändras sakta men säkert.

Vilka vackra dagar vi haft. Hästarna trivs i solen, nu innan stickisarna och flugorna kommit. Men lite knott är det nog i farten, för skapet var prickigt av små miniskorpor idag när jag kände efter... Inget gott som inte har något ont med sig trist nog.

Igår fick vi besök av ännu en kompis som heter Karin. Så himla praktiskt att alla heter samma ifall man skulle bli glömsk... men lite förvirrande för andra som försöker hänga med när man ska berätta om det hela. Men iallafall... Vi åkte till stallet och nördade lite tillsammans med Camilo, som hon fick träffa för första gången. Det har tagit tills nu innan det vart lite tid över. Han var söt och duktig och bjöd på en insiktsfull stunds ridning på banan. Det är nog lite annorlunda att rida PRE jämförelsevis en isis... Men till slut så blev det ändå bra, och vi kunde enas om att både hästar och människor vänjer sig vid varann efter en tid tillsammans. Camilo rids ju i princip aldrig av någon annan än mig heller.

Idag har han fått skor på i fram. Inte för att hans hovar är dåliga, hovis vill nästan inte sko dom, men Bea tyckte att vi skulle testa för att se om han blir lite mera framåt och vill ta för sig mera gångartsmässigt. Tyvärr kunde hovis konstatera att han hade en liten diagonal obalans. Han hade flutit ut på yttersidan höger fram, och motsvarande innersida vänster bak. Vad detta beror på ville han inte spekulera i. När han skodde vänster fram, stod Camilo som en klippa. Men när det var dags för höger fram, så ville han hellre sätta sig i levad än att stå med den foten upp.... suck... och jag som looovat Bea att sluta oroa mig.... f--n...

Jag börjar fundera i banorna sadel, tänder, annat...Vad ska man tro?? Får väl ha tålamod tills det blir dags för nästa gång Bea kommer. När man bara haft hästen i ett år, är det så otroligt mycket som man ändå inte har listat ut om hur den funkar över tid. Vad har med vad att göra?? Vad spelar roll i sammanhanget, mat, utrustning, underlag?  Jag är så fruktansvärt trött på att famla i blindo... tänk om man bara kunde fråga hästen rakt ut? VAD ÄR FEL???

Men det är iallafall vackert väder! Det hjälper ju trots allt till att hålla humöret uppe, och jag har nya planer för framtiden!

Tänk så många trevliga nya människor jag mött tack vare att jag har haft häst... Det är ett fantastiskt sätt att träffa likasinnade och nya bekantskaper som delar samma passion. Visst träffade jag massor av hästtokiga tjejjer när jag var yngre oxå, men det är knappt någon som hängt kvar genom åren. Igår fick jag besök av en av dom nyaste, Monica, som oxå har en PRE-valack. Tack vare att Karin (W) haft henne som elev, och tipsade mig om att Monica hade en sådan trevlig PRE som jag borde träffa, så har jag fått en ny jättetrevlig kompis.

Efter lång lunch och fika hemma hos mig, åkte vi äntligen till stallet och Camilo. Jag var ju inte så lite nyfiken på hur han skulle kännas efter Beas behandling. Jag testade att sätta på bootsen för att minimera slitaget och ev obehag, men efter en stund satt jag av och tog av dom. Han kändes lite bromsig, och inte alls framåt som efter förra behandlingen. Det blev lite skillnad, men det viktigaste var ändå att han kunde fatta båda galopperna villigt och lätt. Visserligen är det fortfarande lite svårare i vänster, men ändå. Jag kände mig inte helt hundra nöjd, men det får ge sig med tiden.

Idag gjorde jag om ST-passet från häromdagen, men med ett tillägg med lite mera gymnastik. Idag gick han betydligt bättre och mera framåt. Kändes pigg och glad att rida. Jag sätter på paden när jag gör dom här passen. Dels är det lättare när vi börjar från marken, dels är det lite mysigt att rida på den mellan varven. Han gick riktigt bra på volten och kunde spåra fint. Det är iallafall en stor skillnad mot förut!! Vänster galopp kommer inte helt lätt i början, men när han väl tar den rullar den på helt ok. Jag ställer inga stora krav på honom, det får gå i små etapper. Men det känns ändå att det sakta sakta går åt rätt håll. Trägen vinner heter det ju...

Igår ville jag satsa på att jobba med ett renodlat och för första gången på ett tag, koncentrerat ST-pass. Jag ville verkligen se hur han skulle göra om jag var riktigt noga. Dels för att kanske veta lite bättre tills Bea skulle komma idag. Började på lilla volten, och kunde direkt konstatera att höger bak inte spårade alls (har varit svårt i varierande grad förut oxå) när vi var i vänster varv, det hamnade väldigt mycket utanför. I höger varv däremot gick det jättemycket bättre. För att jobba med höger bak gick vi ut på spåret och så småningom fick han jobba med vänsterslutan för att få in bakbenet lite bättre. I höger varv vart det istället öppna. Höll på så ett tag, och sedan gick vi tillbaka in på volten. Genast var det betydligt bättre, vilket ju betyder att det är meningsfullt att träna.

Sen hoppade jag upp, och gjorde samma sak igen fast uppsuttet. Avslutade med lite mjuk trav i koncentrerad form, noga, ordning och reda liksom. Och han gick jättefint! Jag vet att detta inte ser ut som mycket för de flesta, men förmodligen är det ändå ganska jobbigt att gå så noga större delen av tiden. Det kändes iallafall jättebra!

I morse kom så äntligen Bea ut till oss. Hon kunde ganska snart konstatera att han var mycket bättre än förra gången, även om det är långt kvar. Det var lite olika saker som behövde hjälp, han fick nålar och magnettäcke, samt "hands on" s.a.s Jag fick lite nya direktiv ang ridningen, och det känns mycket mera i linje med min magkänsla och hur jag tänker. Magkänslan är inte så dum faktiskt... Vi kunde konstatera att det var en himla tur att jag inte avmaskade honom då förut när P-M var ut. Hans magstatus hade förmodligen blivit ännu sämre efter det.

En sak som jag tänkt på bara de två senaste dagarna och som Bea nu bekräftade, var att han behöver skos. Jag har inte behövt verka honom mer än lite i bak sedan september!!! Han tillväxt har helt enkelt varit i balans med slitaget. Men nu när hovarna är lite mjuka efter allt regnande, tål dom tydligen inte alls att gå så mycket som han gör nu. Det märkliga var att han slitit dom jättemycket bara från ena dagen till den andra. Så nu blir det alltså skor till slut. Konstigt, jag som trodde att det var vintern som skulle skapa behovet, men så var visst inte fallet. Kanske att han rör sig bättre... märkligt är det iallafall. I mina mörkaste stunder fantiserar jag om att "någon" tar ut honom på natten och rider på honom... Det känns inte alls speciellt tryggt i stallet längre. Faktum är att det är skitjobbigt på riktigt. Vi får väl se vad som kan göras åt saken. Det går lätt att bli nojjig på allvar efter det som hände förra veckan!!!

Det är ju tur att folk kommer ihåg sådant som jag inte minns... Sanna påminde mig idag om att det var i tisdags som Camilo fick det märke på låret som jag tyckte såg ut som en slags brännmärkning, utan att vara bränt alltså... Det var alltså i tisdags, och det jag inte mindes förrän idag, var att han även den dagen var skitig i rumpan.... alltså, någon hade även denna gång gett honom något att äta som han inte mådde bra av. När man står i rätt ljus kan man fortfarande se avtrycket! Fatta hur hårt någon måste ha tryckt för att det ska sitta kvar i en vecka!!! Det är dessutom på den vänstra sidan som han oftast sover på. En hel vecka med rullningar, borstningar, sov, och täcke på...

Ringde och polisanmälde det hela idag. Det är alltså "skadegörelse" på häst... Polisen jag pratade med otroligt trevlig, intresserad och tillmötesgående. Jag berättade att det varit ett fall för ca ett år sedan på samma sätt, och då kunde hon söka upp det och konstatera att den anmälan gjordes på dagen EXAKT FÖR ETT ÅR SEN!!!!! Hur creepy är inte detta!!! Är det frångan om häxritualer eller något annat?? Det finns tydligen otrooligt många sjuka människor där ute.

Jag har varit så fruktansvärt störd över detta. I lördags och igår blev det inte något vettigt alls. Igår när jag skulle rida kunde jag inte koncentrera mig öht, så det var bara att lägga ner alltihop. Det började dessutom att regna, så jag tappade lusten totalt!! Inte vet jag hur jag ska rida nu heller, det känns som om vad jag än gör så vet jag inte om jag förvärrar eller förbättrar... suck... Så nu blir det en påse blandat, varken hackat eller malet. Ikväll red Sanna och jag ut en sväng, men eftersom Erika inte blivit riden på 2 månader, och Camilo inte gått ordentligt på en vecka, så blev det därefter. Två supertaggade pållar, med massor av spring i benen. På vägen hem ledsnade jag, och hoppade av. Hade jag varit ensam hade det varit lite enklare, då hade jag kunnat aktivera honom och sysselsätta huvudet istället för benen, men med Erika trippande och fladdrande på sidan om eller en bit bort, så blev det lite för mycket stimuli... När vi kom tillbaka gick vi in på banan en stund, och jag passade på att rida igenom honom lite mera än på mer än en vecka. Det fanns både en bra högergalopp och en ok vänster, som han inte ville fatta först utan envis övertalning. Men ändå. Och pigg var han som ett skrälle... Det kändes ändå ganska bra, men jag skulle verkligen vilja ha koll på läget på riktigt. På onsdag kl 10 kommer Bea till oss. Så skönt att hon kunde passa in det i sin övriga dag!!! Så skönt att vi slapp åka någonstans just den dagen, eftersom vi ska på begravning lite senare... en otroligt tung tillställning... Men jag hoppas ändå att jag får någon ny bra insikt av Bea.

Jag är så fruktansvärt arg! Jag släppte ut hästarna igår morse, och sedan mockade jag. Sedan på eftermiddagen åkte jag dit för att rida lite. Men då gjorde jag en väldigt obehaglig upptäckt... Någon dj-la människa har nu för andra gången varit in i vårt stall och klippt i svans och lite i manen på en häst. Denna gång var det Camilos svans... Visserligen inte jättemycket, men iallafall... Dessutom tror jag att han fått något att äta som han inte tålde så bra. Han var jättehård i mankammen och skitig i rumpan, på ett sätt han inte varit på länge... vad ska man tro.... vad ska man göra... vad kan man göra??? Vad vill man göra??? Vad vill stallägaren göra??

Det är frågan det!

Detta hände Erika förra våren, dessutom så hade hon något som såg ut som ett avtryck av något som nästan såg ut som en brännmärkning på ena skinkan. På samma ställe som det brukar sitta brännmärken. Det läskiga är att jag för ett par dagar sedan, upptäckte att Camilo hade någon slags avtryck på samma sätt när jag tog av hans täcke. Det såg nästan ut som en brännmärkning, och hade uppenbarligen stannat kvar hela dagen utan att försvinna, men jag trodde att han sovit på ett balsnöre eller något som gjort ett avtryck, nästan som en treklöver. Tänkte inte så mycket på det tills jag idag pratade med Sanna, och insåg att Erika haft samma märke förra året. Faktum är att det fortfarande går att se lite av det på honom...

Alltså, vem gör sådant???

Jag är så arg!!! Och känner mig inte längre trygg där. Bara tanken på att någon gör saker med min häst...

Och det är ju inte första gången heller...

Jag är så otrooligt störd av det hela, så jag kan inte koncentrera mig på ridning eller något annat seriöst... Det är bara tankar på vem och varför som surrar i huvudet.