Nu är vi äntligen äntligen hemma igen! Peter och jag har varit på en tripp till Spanien förra veckan. Vi hade det sååå bra sååå, och visst var det jättemysigt på en massa vis... men inte en endaste hästig aktivitet, den enda jag såg var säkert 200 meter bort. Inte blev det heller något besök i en hästaffär ens, det ligger inte sådana i varje småstad direkt, och i övrigt fanns det varken tid eller intresse (hos någon annan än mig dårå) så det blev ju billigt... MEN, man kan ju alltid "ta skadan igen", för snart är det dels dags för ARena 2014 och då verkar det finnas ett och annat som man kan vilja ha...

Snart är det dessutom dags för den nya sadeln att komma, och jag hoppas hoppas hoppas att den ska kännas lika bra som den gjorde när vi provred. Min Star Trekk Dressage är nu såld, och då blir det ju ett bidrag till den nya. Klurar fortfarande på om jag ska köpa en ny gjord som är svart till den nya (tyvärr svarta   ) sadeln, men jag tror att jag skippar det. Antingen letar jag väl upp en gammal svart om det skulle komma någon känslig individ på besök, eller så använder jag den gamla tills det finns en brun sadel att köpa. Det är kanske bra ändå att hinna få rida in sig på en sådan här modell av vanlig dressyrsadel, innan jag beställer en brun. Det är ju alltid lättare att sälja en svart om den inte skulle visa sig fungera, men det är bara i mina mörkaste stunder jag tänker så.

Hursomhelst har jag alltså varit borta från min älskade Camilo i en hel vecka!!! Det hade naturligtvis gått jättebra, och skötsel och lite motion fick han helt enl ök. Men det är ändå jobbigt att vara borta så länge. Den största skillnaden för mig, var dock att denna gång hade jag inte någon ångest över huvud taget. Tänka sig!!! Varken innan jag åkte eller under tiden. Det var ett heelt nytt fenomen, och beror absolut på att jag känner mig helt trygg med hur det funkar på Kullinge. Igår var jag ju helt klart nyfiken på hur han skulle kännas efter att jag inte ridit på en hel vecka. Men han var sig väldigt lik. Både på gott och ont. Innan jag åkte var det väldigt trögt med vänstergaloppen.... IGEN... suck och stön, och det var tyvärr likadant igår, fast efter lite dryftande med Sussie, så bestämde jag mig för en ny strategi.

Så nu har jag återigen bestämt mig för att rida på mera framåt. Och det visade sig igår att det fungerade ganska bra. Han behöver mera framåt och mera upptempo... kondis helt enkelt. Det är visserligen lite trögare nu när det är så varmt, speciellt inne i ridhuset, men det funkar bra ändå. Han jobbar på lite mera och lite bättre idag än igår, och jag hoppas att det ska bli lika bra som det varit förut att jobba honom så. Vi varvar med ST-jobb på volten oxå. Han är helt klart mjukare i vänster sida, men det krävs att jag verkligen håller koll på min sits, om den är fel blir det inte bra.

Det känns iallafall bra. Igår blev det förutom ridpasset lite miljöträning när stallet skulle vattnas medan vi red. Efteråt hade jag preppat min transport som stått där sedan jag körde dit halmen för ett tag sendan. Ville passa på att lastträna innan jag skulle köra hem den igen. Det gick jättebra, lite tveksam först, men sen gick han in säkert 20 gånger... skönt. Men så är det ju alltid mycket mycket enklare när man inte ska iväg på riktigt. Efter ridningen var han svettig under sadeln, så då blev det ett besök i spolspiltan. Han har ju blivit tvättad förut, men det är ett steppande fram och tillbaka när han blir spolad. Men, igår stod han still längre stunder, och jag passade minsann på att förstärka det med en morotsbit. Snacka om effektivt!!!! Idag stod han helt still under hela tiden jag spolade honom, sen flyttade han och så var han lika duktig från andra sidan oxå. Så kul! Det funkar!!!

Jag kan verkligen inte begripa hur folk kan vilja resa och vara borta hela tiden, för mig är det få saker som går upp emot att vara ledig hemma.... oavsett årstid och väder!!!

Det är böjningen som gör det! Vaddå... Jo, det är böjningen som får hästen att arbeta mer korrekt. Och nu har vi ökat jobbet med böjningen lite, och då känns det faktiskt som om det händer något nyttigt igen. Något som vi båda behöver känna. Det är lätt att fastna i gamla hjulspår, så därför har jag nog varit lite för vidlyftig i variationen av olika "tänk"... men nu känns det ganska bra att fortsätta i dom gamla beprövade hjulspåren igen, och det ger faktiskt resultat. Tror jag iallafall... men det känns ändå som om han (vi) sakta gör aningens framsteg. Ett steg i taget s.a.s

Jag längtar tills vi får vår nya sadel, även fast den är svart! Hugaligen va konstigt det känns att köpa en svart sadel. Inte en endaste pinal är svart i övrigt, men nöden har ingen lag. Vi kan väl bara hoppas på att dom börjar ta sitt förnuft till fånga och gör oss "brunälskare" till viljes och tillverkar den i brunt oxå. Man borde ju åtminstone kunna beställa den i brunt. Men men... tanken på hur bra han gick i den när vi provred, gör att t.o.m jag kan tänka mig en svart sadel, bara vi får samma känsla igen.

Den senaste tiden... eller förresten, det senaste året, har gått fruktansvärt fort!!! I mitt huvud är det fortfarande bara i början av maj, och vädret hjälper ju till att hålla sommarkänslan borta. Den vill visst inte starta än, sommaren.

Men sommar är det enligt almanackan likafullt, och eftersom tiden gått sen senast jag bloggade, har det ju hänt både lite av det ena och det andra. En del bra, och något lite mindre kul. Insikter och åsikter fladdrar förbi som flaggor på en stång, så det står minsann inte still i skallen iallafall, men jag oroar mig mindre än någonsin tacksamt mog. Camilo mår bra, och idag har han fått nya skor på alla fyra fötterna. Hovis tycker inte att han behöver skor eftersom hovarna är jättebra som dom är, men faktum är att han ändå verkar gå bättre med än utan. Om vi ska kunna rida ut på grusvägarna så behöver han skor även i bak. Han är lite tassig, så jag liksom drar mig för att rida ut då. I skogen kan vi inte gå, för där är det mygginvasion och han blir så stressad av anfallen, för då det blir mest piaff, och det är bevisligen lite för jobbigt ännu. Han fick ju en dipp efter den förra turen upp till skogen, så då blir det grusvägen om vi ska kunna komma ut.

Jag har bestämt mig för att hålla ett slags träningsschema enl två dagar med ridning, och två dagar markarbete. Sen varvar jag varannan dag, och sen två dagar igen. Bea har oxå varit här och behandlat honom igen. Det gick bra, och han hade fortsatt blivit bättre. Men jag inser att det kommer att ta tid innan han blir helt bra, men det är det värt. Hursomhelst så känns det som om vi är på rätt väg iallafall. En insikt jag fick härom kvällen, var att oavsett vad som händer så är det bara ännu ett steg på resten av erfarenhetsvägen. Man kommer väl liksom inte undan iallafall. Om man ska göra sina erfarenheter, så är det väl bara att välkomna dom och försöka göra det bästa av det hela... När han går bra så går han bättre än tidigare iallafall.

Nu är allt på plats på Kullinge, lite mera nytt hö (superfint) och halm. så skönt! Då slipper jag sitta och åka till gamla stallet och min lilla bil ska nu saneras grundligt från alla halmrester... vilken bilnörd som helst skulle nog dåna av för mindre, utrymmet i bakluckan är inte riktigt i skick för att visas upp... än. Men vilken hästnörd som helst förstår hur det kan bli.... när pålle behöver något får man göra det som behövs!

Jag upphör aldrig att förvånas över hur olika det kan kännas att rida, beroende på hur det varit dagen eller dagarna innan. Och vad som påverkar detta har jag fortfarande inte klurat klart på. Senast jag skrev här hade vi ridit ut och avslutat med ett kortare pass på ridbanan.

Dagen efter (alltså i fredags) hade jag bestämt med Joa sadelkonsult att hon skulle komma till mig med den allra nyaste varianten av Lippo Azzarion som är något rakare i bommen. Jag såg minst sagt fram emot detta nästan som julafton, och hon oxå, så det var inte lite förväntningar i luften när jag äntligen hoppade upp. Efter en stunds framridning, kunde jag konstatera att han kändes lite "bromsig"... han stannade och ville inte alls gå fram som han brukade. Traven var bara ok, men inte så stor och härlig som förra gången.... När jag fattade första galoppen började han bocka, och då tyckte både Johanna och jag att det nog inte var någon större idé att fortsätta. Besvikna och fetsnuvade på konfekten, plockades sadeln av, och så gick jag och hämtade min vanliga Espaniola. Johanna åkte hem igen, och jag började rida runt som vanligt. MEN, han gick ännu mindre bra med vår egen sadel... SUCK! Det var alltså inte sadeln som var problemet, utan PÅLLE! Han var inte alls pigg på att gå fram, och kändes ganska trist på det hela taget. Så jag kunde återigen konstatera att han förmodligen kände av det vi gjorde dagen innan.

Som tur var, så såg det ut som om den rakare varianten inte låg lika bra, den blev längre på honom, och smalare i sätet för mig att sitta i. Inte alls lika skön som den tidigare. Jag hade ju trott i flera dagar att jag skulle bli med sadel, och åkte hem och surade. Men allt har ju som bekant en mening, och nu känns det bättre ändå trots allt.

Efter två dagar med LR-jobb och lite ST, så var det idag återigen dags att prova på att rida lite. Jag hade verkligen inga förutfattade meningar om hur det skulle gå, men det gick förvånande nog riktigt hyfsat, och på slutet kändes det som om jag skulle kunnat be om mycket mera. Men jag vågar inte riktigt. På torsdag kommer Bea igen, och jag hoppas trots allt att han blivit bättre än förra gången. Det känns iallafall som om lägstanivån på hans dippar har blivit högre! Typ...

För dom allra flesta som har häst, är möjligheten att rida ut ganska viktig. Visst är det heelt underbart att ha tillgång till ridhus och ridbana, men självklart vill man även ha tillgång till bra ridvägar ute. Jag har ju inte varit den som ridit ut på några långa äventyr ensam, Camilo har inte heller riktigt varit så trygg att rida ut på vägarna med. Men visst har vi tagit oss iväg där det funkat, och vi har njutit av det lika mycket båda två. På Kullinge finns tillgång till fina ridvägar, jag har bara provat ett par olika, men hört att det finns flera rundor man kan rida. Det känns ju lite lättare att hänga på någon annan som ska ut, men faktum är att det är lite tunnsått med det som det verkat hittills iallafall.

Så det blir till att upptäcka världen på egen hand (hov) för pålle o mig. Igår testade vi att rida på en tillfällig väg på åkern längst med gården, där kommunen grävt ner ledningar för vatten och avlopp. Perfekt! Men tyvärr inte så lång, så vi vände och red tillbaka och in på den skogsväg vi testat några gånger tidigare. Där växer nu gräset högt,  lummiga buskar och träd växer ymnigt in över stigen... men där, "dattadattadattadattadattadatta" (tänk hajen) .... gömmer sig STICKMYGGSHELVETET         !!!

Nu har jag hunnit lära känna Camilo tillräckligt för att veta att han INTE gillar mängder av myggor eller bromsar. Och det var inte kul för mig heller. Suck!!! Just när vi börjat komma in i skogen, och stigen såg sådär ymnigt lockande ut som en lång grön tunnel, ville inte Camilo vara med längre. Det märks direkt att han blir spänd och börjar takta, sen kommer piaffen.

Tack och lov har jag nu lärt mig hur han funkar, så det är bara att vända hemåt igen, och sitta lugnt och njuta av gungeligung. Det går inte fort framåt iallafall. Men till slut travade vi och galopperade hemåt för att bli av med myggplågan. Efter ännu en sväng på den nya åkervägen gick vi tillbaka till ridbanan. Han var glad och pigg och även om det inte blev så organiserat direkt, så är det ju skönt att avrunda med något vettigt. Han fick iallafall många chanser att ta några tuggor gott gräs. Det växer meterhögt och för att slippa bråka med honom, har jag nu bestämt mig för att kapitulera och låta honom ta en tugga med jämna mellanrum. Han kommer iallafall att ha väldigt lätt för piaff i framtiden... jag behöver bara räkna ut hur jag ska få in en myggsvärm i ridhuset....

Nu har vi snart "bott" på Kullinge i en månad! Tiden har gått jättefort, och jag börar så smått känna att jag hittat in i rutinerna. Men det kommer nog att dröja länge innan jag slutar irra runt och göra lite här och lite där. Det är hela tiden något som drar åt fel håll liksom... Men det gör inget, så länge man inte glömmer bort något viktigt. Nu är det ju bara Camilo som jag måste ha koll på, inga ut/insläpp eller andra som behöver mockhjälp. Väldigt skönt, och lite lyxigt att bara tänka på sig själv. Camilo verkar trivas bra! Han är lugn och utvecklas sakta men säkert åt rätt håll. Har insett att han (liksom jag) har ett lite dåligt självförtroende, så på det sättet är vi väldigt lika. Men det känns som om vi hela tiden hjälper varann att bli säkrare. Han på sitt vis och jag på mitt! Jag hittar nya insikter även om mig själv, inte minst ridmässigt vilket ju känns bra såklart. Det sitter tre speglar i ridhuset vilket gör mig plågsamt medveten om både det ena och det andra. Kanske är det lite tur att jag egentligen skulle behöver glasögon för att se ordentligt, men på det hela taget räcker det med det jag ser på närmare håll... annars skulle jag nog bli lite för nedslagen mellan varven...

Hursomhelst känns det som om vi hittar ihop mer och mer, tack vare att vi kan träna i lugn och ro så bra som vi bara kan önska. Nu förstår jag nu ännu mera hur mycket miljön påverkar resultatet och utvecklingen. Det är så lugnt i ridhuset, och på ridbanan, oftast är vi där helt ensamma. Ikväll så blev det ett pass med LR, det var nog en dryg vecka sedan sist så jag hade inte så höga förväntningar. Men han gick superbra, testade traven för första gången på länge, och han travade på fint. Lite pigg i dom första fattningarna och bjöd på galoppanslag, men det gör ju inte så mycket he he... det är bra att spara till senare. Det enda som inte funkade var förvända öppnorna i trav, det gick bra en gång men sen ville han inte trava utan saktade ner till skritt istället. Det kompenserades dock av dom bästa diagonalslutor vi någonsin presterar i LR! Så jag är mer än nöjd med dagens pass. Det var VARMT i rihuset dock, och jag måste säga att jag ändå är förvånad över att jag orkade gå där, och i trav, utan att packa ihop helt! Foten känns bättre, och jag är otrooooligt tacksam över detta!!!!

Det är svårt att skynda sig när man är i stallet. Det finns alltid någon att prata med, och man fastnar väldigt lätt, men hellre det än att alltid vara ensam. Imorgon ska jag rida igen, och det ska bli sååå kul! Jag längtar heeela tiden dit till honom... nördigt... nääääähh.... tyckerru!?!? Man borde kanske skämmas.... "vuxna människan, hålla på och dutta med en häst"! Tänk att jag får ha det så bra!

När saker inte fungerar optimalt måste man hela tiden modifiera... det känns som om det är just det jag håller på med heela tiden... Modifieringar!! Espaniolan har ju inte funkat riktigt 100 den senaste tiden, och jag har testat att ändra den lite i bomvidden, men det hjälpte inte. Så idag modifierade jag den lite mera, något smalare bomvidd och så flyttade jag panelerna (bossorna) så att dom sitter mera rakt och lite tätare framöver. Och se på tusan, det blev riktigt bra! Tror jag iallafall, men han gick riktigt trevligt, och var väldigt framåt om man uttrycker sig milt.

Igår bestämde Sören och jag att vi skulle rida ut en sväng idag. Det känns så roligt att ha någon som vill samma som jag, och fortfarande lite för spännande att ge sig ut på vägarna runt bygden utan sällskap. Det dyker upp lite av varje, och jag vill ju gärna ha det lite "safe" nuförtiden. Camilo kan naturligtvis inte vada genom meterhögt gräs utan att ta sig en tugga mellan varven. Det blir ganska jobbigt att hålla på och bråka med honom, så jag har nu kapitulerat och försöker glömma mina goda intentioner att aldrig låta honom äta med bettet i munnen. Inget annat än godiset jag ger då alltså. Men betänk att han går i en gräsfri hage, så frestelsen att smaka måste ju bara bli för stor när vi går och vadar i frodig grönska. Det märkliga är att han med flit tar sikte på hundloka... Har googlat för att försöka ta reda på varför han är sugen just på den, men hittar inget info om att det skulle vara bra för något särskilt. Men Camilo tycker tydligen att det är det han allra mest vill ha. Gräset kan han liksom låta bli, men hundlokan siktar han faktiskt in sig på med flit!

När vi kom tillbaka till gården gick vi in en sväng på ridbanan. Han var så himla pigg, att jag ville låta honom jobba lite mera i trav och galopp och liksom bli lite mera rastad. Det gick utan problem och vänstergaloppen var lika självklar som höger. Något bra är det nog ändå som händer med honom, och det märks nu att han mår aningens bättre och bättre för var dag.

Har kontakt med Joa om sadeln vi fastnade för i söndags, och om jag har världens tur så kanske kanske kanske det går att fixa en brun, annars så får det bli en svart så länge. Högst motvilligt, men nöden har ingen lag. Nästa fredag kommer Joa tillbaka och vi ska få testa den nyaste modellen med aningens rakare bom, och se om den är ännu mera optimal för honom. Mycket mycket spännande!!! Jag vill verkligen ha en bomsadel som fungerar för oss båda. Det känns bäst att ha två olika sadlar att byta emellan och han gick så himla bra i den Lippon, samtidigt som jag kände mig ovanligt bekväm (trots knästöd, men dom kan man ta bort om man vill!)... Något man inte blivit speciellt bortskämd med precis.

Det känns så bra att alla mina modifieringar av vår vardag, stallplats, mat, behandlingar osv... äntligen börjar visa sig verka ha en positiv effekt. På fredag kommer förhoppningsvis Karin till oss, och då får vi säkerligen modifiera våran träning oxå!!!

Äääntligen!!! Idag var det dags för sadelprovning, och Joa sadelkonsult kom till bara Camilo och mig med bilen helt proppfull av sadlar. Vi hade under en lång och gedigen telefonkonferens, konstaterat att det (trots mina tvivel) nog ändå fanns några intressanta sadlar som jag skulle kunna pröva. Men även när hon radat upp ca 12 st sadlar i ridhuset, så var jag ändå inte allt för hoppfull om att det skulle vara någon som passade oss båda. Vis av tidigare erfarenheter. Jag har ju mina anatomiska behov, och Camilo har sina. Det har varit mer än tydligt att han visat mig vad som fungerar och inte i sadelväg, och nu inser jag tyvärr att den Espaniolan jag har visserligen fungerar, men inte så bra som ett par av sadlarna vi prövade idag. Tänk vilken skillnad att få upptäcka att han har fungerande galopp, och visst kan jobba jättefint genom hela kroppen.

Lika tydligt var det när det INTE fungerade, och han visade med all tydlighet med ett par av sadlarna att: "DENHÄRKANDUFETGLÖMMAATTJAGKANRÖRAMIGI"!!!! Då var det bara att plocka av och byta. Några av dom han gillade kunde jag tyvärr inte känna mig bekväm i, eller så kom jag i bakvikt/ur balans osv. Men så till slut, när vi nästan gett upp, så testade vi (trots att den inte verkade helt rätt) en Lippo Azzario.... och då....... HEMMA!!! ÄÄÄNTLigen!!! Den blev bortvald i första provningen, eftersom den var aningen för mycket svängd i bommen för honom. Den glappade lite i bakvalvet, vilket ju inte är önskvärt. Men Lippo kommer med en ny variant av denna sadel, som är lite rakare i bommen. Joa tyckte att jag skulle testa den ändå, om inte annat för att veta om jag kunde sitta i den. Isf kunde ju den nya varianten vara av intresse när den kommer om ca 6-7 veckor. Men det dröjde bara en liten stund innan vi alla tre kunde konstatera att denna sadel gillade vi allihop. Camilo travade stort och glatt, fattade en vänstergalopp som jag knappt aldrig upplevt tidigare, den var t.o.m bättre än höger. Joa sa att han satte under sig bakbenet nästan en halvmeter längre under sig!!! Helt plötsligt fick jag en häst med härlig galopp och en känsla av riktig gångartshäst!!! "Inerna" strömmade till och jag blev helt "hög"!!!

MEN, det måste ju alltid finnas ett smolk i glädjebägaren... den finns just nu bara i svart, och Joa sa att det blivit en sådan stor efterfrågan på dom, att det skulle bli svårt att få fram en brun. Men skam den som ger sig... jag vill ha en brun med rakare bom, så då får jag väl vänta då. Och förresten så kommer inte den nya modellen förrän v 29, så jag kanske inte kommer att få någon ny sadel förrän till slutet av sommaren eller kanske i höst... Tyyypiskt, men den som väntar på något gott...

Så tills dess får jag väl bara drömma om hur bra det kan bli, och fortsätta jobba på att han ska bli frisk i magen. Det blev ju en ganska lång dag i ridhuset även om han fick vila mellan gångerna, hoppas dock att det inte blev för mycket för honom ändå trots allt. Jag är lite skraj för att han ska få träningsvärk, eftersom han har svårt att bli av med mjölksyran i musklerna. Imorgon får vi ta det lite lugnare, och om vi har tur så kanske det finns någon som vill rida ut en sväng med oss... Eller så får vi testa ensamma...

Jag är så himla glad över hur bra han skötte sig och gick idag, min duktiga fina kille! Det var sååå   nice! Och roligt att träffa Joa sadelkonsult (Johanna Spets).