Hur irriterande är det inte när man skrivit ett långt och väldigt inspirerat blogginlägg.... som sen försvinner....   Ute i cyberrymden finns ett lager av blogginlägg som säkert är ännu mera ihågkomna som brillianta, än dom som man faktiskt lyckades publicera. 

Häromkvällen lyckades jag pricka in när det slutat regna, och det blev ett sent men trevligt ridpass. Passade på att lägga på ett nytt ponnyschabrak som jag fyndade på Hööks, samt prova en ny betsling, ridkapson med kedja och ett akademiskt bett från Marcus Holst. Intressant att inse att det kan bli en annan känsla med annan betsling. Jag har ju testat att byta till vanligt tränsbett mellan varven, men inte till annan stång. Kedjekapsonen är ju skarpare än den jag har på tränset i vanliga fall, och det märktes att det var mycket lättare att få till ställoböj med denna. Så nu kommer jag att ha den ett tag, och se hur det blir. Intet är som empiriska studier!!

Gårdagens ridpass blev ganska kort, eftersom jag skulle ha en lektion för Sanna och Erika. Så jag slarvade lite med att jobba igång med gymastik (skolor) och gick mera rakt ut på spåret... bokstavligen. Det blev inte något märkvärdigt alls, och jag insåg efteråt att om jag ska få honom att jobba mera som jag vill, så går det (ännu) inte att skippa uppmjukningen först.

Igår blev det dessutom väldigt tydligt hur tidigt det blir mörkt nu. Jag tänkte mig att rida ut en sväng och åkte till stallet vid halv 4. Innan jag hade flyttat en vattentunna och fyllt den, var det i princip mörkt... Fy tusan! Det enda som tröstar i höstmörkret är minnet av vintern för tre år sen, när det kom en halv meter snö i början av november. Tänk vilken enorm skillnad det är mot i år. Jag föredrar helt klart detta isåfall. Då blev ridbanan helt oanvändbar, och förblev så ända tills i mars... bara tanken får mig att nästan drabbas av svår ridpanik...

Det gäller trots allt att förbise vädrets förtretliga påverkan på oss hästnördar, och ändå försöka se det som är bra i tillvaron. Det finns många många tillfällen att reflektera över hur priviligierad jag är som får hålla på med min älskade Camilo, och kunna fördjupa denna passion så mycket jag önskar (nästan iallafall). Livet bjuder på så många oväntade och ibland tråkiga överraskningar, och jag blev väldigt medveten om detta igår. Inte för egen del, men när vänner drabbas av livets prövningar känns det även i mig. TACK livet för att jag får ha det så bra  !!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är vi äntligen äntligen hemma igen! Peter och jag har varit på en tripp till Spanien förra veckan. Vi hade det sååå bra sååå, och visst var det jättemysigt på en massa vis... men inte en endaste hästig aktivitet, den enda jag såg var säkert 200 me...

Det är böjningen som gör det! Vaddå... Jo, det är böjningen som får hästen att arbeta mer korrekt. Och nu har vi ökat jobbet med böjningen lite, och då känns det faktiskt som om det händer något nyttigt igen. Något som vi båda behöver känna. Det är l...

Den senaste tiden... eller förresten, det senaste året, har gått fruktansvärt fort!!! I mitt huvud är det fortfarande bara i början av maj, och vädret hjälper ju till att hålla sommarkänslan borta. Den vill visst inte starta än, sommaren.   Men s...

Jag upphör aldrig att förvånas över hur olika det kan kännas att rida, beroende på hur det varit dagen eller dagarna innan. Och vad som påverkar detta har jag fortfarande inte klurat klart på. Senast jag skrev här hade vi ridit ut och avslutat med et...

För dom allra flesta som har häst, är möjligheten att rida ut ganska viktig. Visst är det heelt underbart att ha tillgång till ridhus och ridbana, men självklart vill man även ha tillgång till bra ridvägar ute. Jag har ju inte varit den som ridit ut ...