Jag pratar mycket (!!!) om ridning och allt som är runt hästar generellt, med min kompis (och tränare) Karin Wåhlin i telefon. Dagligen! Det är nörderi på ganska hög nivå, om jag får säga det själv. Inte för att jag själv befinner mig på den nivån alls, men prata om den och vad som är eftersträvansvärt kan man ju göra hur mycket som helst. Till sammanhanget hör att hon numera går en web-baserad utbildning i "straightness training" eller ST. Extremt omfattande och intressant!!! Därför blir det naturligt att försöka införliva en del av dom tankegångarna i det jag gör med Camilo. Jag försöker så gott jag kan, men måste erkänna att även om en hel del är sådant jag vetat om länge, så är det betydligt enklare att säga tulipanaros, än att få till en dylik...

Men skam den som ger sig! Det är ju en himla tur att jag har möjigheten att hitta dom nycklar som passar för just min häst, och att jag numera helt (nästan) hoppat av prestigetåget, för är det något som man lär sig med åren, är det just det att man lär sig mera med åren... alltså, det tar visst aldrig slut!!! Å jag som trodde att jag hade liiite koll, men ack så snabbt man bedrar sig! Och är det något jag numera vet, så är det att jag "vet" betydligt mindre än jag trodde för bara ett par år sen. Usch så svamligt, men så är det iallafall!

Igår passade jag på att åka till stallet under dagsljus, och det fick bli en promenad runt sommarhagarna. Skönt att äntligen tillfälligt lämna ridbanan och mörkret. Så även idag... när jag fick för mig att försöka använda mig av ovan omnämda insikter, och lägga upp ett litet träningsschema enl ST. Det gick ganska ok, har nog inte ridit så noga på länge, förutom att jag inte fick till det när jag skulle övergå från groundwork till longering. Då försvann det där högra bakbenet ut igen, och pålle tyckte att det hela var en extremt onödig övning. Så då hoppade jag upp istället. Det är ju onekligen enklare att ha en mall att följa, två varv hit, och två varv dit... eller ett, beroende på omständigheterna osv. Camilo skötte sig bra, förutom att han från början blev otroligt rädd för en skitfarlig snöhög som såg ut som en sovande isbjörn!!! Minst!!! Men efter en närmare undersökning kunde vi blåsa faran över. Jag börjar inse att hans rädslor kommer lite som test, det finns nog invändningar beteendetankemässigt mot detta oxå, men så känns det iallafall. För om jag bara tar kommandot och ignorerar hans åsikter, så blir tidigare anfallsberedda snömonster helt ointressanta. Efter lite trevliga övergångar mellan samlad skritt till samlad trav, avslutades passet och så gick vi ut på en liten promenad på gräsvägen för första gången på länge. Så himla trevligt! Det var nästan mörkt, men bara det att vi tog oss bort från banan även idag kändes sååå skönt!

Hur mycket jag än lär mig, så finns det visst hur mycket som helst kvar. Det gäller bara att förhålla sig till detta ödmjukt, och inse att det är fantastiskt roligt att få nya kunskaper, och inte känna att det är en stor brist att man inte kunde allt det där redan innan... ibland är det pinsamt nog så, att jag återupptäcker saker som jag lärt mig men glömt oxå...