... = garanterat lertäckt häst! Hade tänkt ha en bild här, men min okunskap på teknikfronten, gjorde det tyvärr omöjligt även denna gång. Jag lovar att försöka bättra mig och ta mig i kragen och lära mig hur man gör, jag är tillochmed beredd att göra det till ett nyårslöfte!!! Den förra mobilen kunde jag föra över bilder ifrån, men denna funkar inte likadant, och så behöver man en sladd, och den har en obehaglig förmåga att inte finnas där man är när man behöver den. Men gubben säger att det är laddarsladden, som just ikväll befinner sig på annan ort... alltså, jag vet var den är, den är bara inte här... just precis nu när jag behöver den... typiskt nog!!

Bilden skulle ha illustrerat vilken grad av lerupplevelse det var när jag hämtade mig älskling i hagen nu i eftermiddags. Blöt lerinpackning låter sig inte frivilligt saneras hur som helst, så jag gav upp innan jag ens försökt ge mig på manen. Vackert? NOT!!!

Men vi ska ju inte visa upp oss och för någon, så vi gick till slut på banan bara för att märka att vädrets makter ikväll jobbade med kraftig vind OCH regn, så det blev ett ganska kort pass. Märkligt nog fick vi till några helt ok steg i ST, så med myrsteg jobbar vi oss vidare på denna bana. Det kändes igår så hopplöst att jag nästan ville kasta in handduken, men envis som jag är, så försöker jag ändå. Strategin nu är att prata med Camilo och förklara upplägget innan vi börjar. Dvs, du gör som jag vill bara några steg, sen blir det godistime!!! Vet inte om han fattar, eller om det är så att jag lyckas lära honom något, men det fungerar tydligen liiite iallafall. Efter några uppsuttna krumelurövningar (skolor på kors och tvärs) så gav vi upp och gick in. 27 - 0 till vädret!

Är det någon som lyckats hitta lite julfeeling än?? Jag har det INTE, förutom att den sedvanliga stressen och önskan om en extra vecka till innan det är dags, infinner sig som den brukar. Den feelingen kan man iallafall lita på!!

Eftersom det var inbokat julbord igår kväll, så fick jag återigen anledning att åka till stallet redan på förmiddagen. Lyxigt att kunna rida ut en sväng i dagsljus igen, speciellt medan solen anades bakom molnen. En bra påminnelse om att den finns där bakom, även om det känns som om det aldrig blir riktigt ljust ute just nu. Men först gick vi in på ridbanan för ännu ett litet "ST-försök". Det är jättelätt att få till rätt i stillastående, och börja gå ett par steg... men sen.... faller alltihop som ett korthus, och Camilo beter sig ungefär som en så´n där ledad leksaksorm av trä, som man kan hålla i svansen och liksom "orma" om man rör den fram och tillbaka. Lägg till det faktum att han tydligt visar sitt missnöje, och verkar tydligt försöka tala om för den envisa matten, vilken fantastiskt dålig idé det är att ens försöka. Suck.. Men skam den som ger sig, för några dagar sen kunde vi inte gå framåt alls utan att det blev pannkaka, så två tre steg är ju faktiskt en framgång... om man tänker efter...

Men sen lämnades ridbanan och gick vi ut på promenad, och det var sååå mysigt!! När vi kom till ett ställe där marken var jämn och perfekt, så passade jag på att rida lite skolor hit och dit. Camilo lyder så fint, men liksom i jobbet vid hand, så vill han gärna göra för mycket på tvärsen. Det är inte svårt alls att få honom att flytta sig hit och dit, men att göra bara liite är mycket svårare. Marken var mera frusen, så det kändes fast och fint när vi travade fram. Sen upp i backarna över stock och sten, piruetter runt stenar, upp och ner i backar, kliva över diken osv. Roligt och såå nyttigt! Mellan varven passar han allt på att nappa åt sig ett och annat strå med gammal förna, och det är helt ok, så länge han inte stannar iallafall. Den lilla "ska-bara-turen" som borde varit ca en halvtimme, tog en timme... men det var det verkligen värt. Hur kan det komma sig att tiden går så fort när man har roligt??