Mera storm... eller nästan iallafall, och om den inte fått något namn så kan man ju alltid kalla den för Assar. Dagens namn. Som tur var så blåste det inte så mycket när jag tog in hästarna. Det började tillta lagom tills det var dags för dagens besök på ridbanan. Och som grädde på moset så har plusgraderna gjort dom något sånär fasta hagytorna leriga igen... suck...

Idag gjorde jag mera av samma som igår, och till min oerhörda glädje, så kunde han nu gå flera steg utan att falla ut/in/snabba sig/vika sig/ställa om nacken mm. Det var riktigt kul! Dessutom åt båda hållen, så även om jag håller på och jamsar runt med en del som kanske inte är så himla lyckat, så gick det ändå helt ok tyckte jag.

Sen blev det mera longering, som funkade riktigt bra den oxå. I båda varven!! Vinden gör pålle lite yster, men det gör inget alls, han uttrycker sig som en mild västanfläkt jämförelsevis Curtans cirkuskonster. När vi var klara så blev det mera stretch på stallgången, vilket blivit en rutin som jag försöker göra efter varje pass. Inbillar mig att även detta ska hjälpa till och mjuka upp honom så det varar ända tills nästa dag. Efter varje avklarat moment vankas en gotta, vilket tycks motivera honom något enormt!!!

Eftersom jag hade intagningspasset, så vart det inte så himla sent när jag var klar. Det kändes nästan konstigt, eftersom jag är van att komma dit lagom till kvällningen. När jag ändå hade mera tid, så passade jag på att jämna till ridbanan lite nu när den ändå var upptinad. Det blev rätt stora gropar efter förra "stormlongeringen" när han var lös och hade brallparty... Sen krattade jag hela spåret oxå när jag ändå var igång. Tänkte på hur nöjd jag kommer att vara nästa gång jag ska rida där. Det blev sååå fint, och nu kan gärna frosten få komma igen. Men jag hörde ikväll att det ska vara mera varmt under hela veckan. Om det inte var så o-juligt lerigt och mörkt, så skulle jag nog glädja mig lite mellan varven...

Det är fascinerande hur fort tiden går, speciellt nu veckorna före jul. Sån´t som varit bokat länge och kännts så låångt bort har nu redan varit, och nu siktar vi på nästa trevlighet, och nästa, och nästa... I lördags var jag till stallet tidigt, men hann bara med att fixa det allra nödvändigaste eftersom resten av dagen och kvällen var vigd till goda vänner delvis hemma hos oss, vilket krävde en del förberedelser. Det känns alltid lite tomt att inte hinna med att göra något alls med Camilo, men så blir det ju ibland.

Igår var jag uppe tidigt och släppte ut hästarna, men då orkade jag inte med något mer än det.... det blev lite för "sent" kvällen innan... Tyvärr hann jag inte som planerat, tillbaka till stallet medan det var ljust. Ett besök hos lilla mamma på hemmet och ett oväntat med välkommet besök av släktingar ändrade på det. Det är väl själva tusan att det ska va så svårt att få komma dit under dagsljus... Men lite senare på eftermiddagen var jag tillbaka i stallet med nya tag, och då var motivationen desto högre. Efter mockomat så blev det på med paden och ut på banan. Typiskt nog blir jag ibland lite för ivrig och vill göra och pröva mera än vad "receptet" rekommenderar... men det betyder inte att jag nöter och nöter mycket. Det är bara det att om man håller på med ST (straightnesstraining) så är det enl detta, dom små stegen som ger framgång. Alltså bara ETT varv hit och max TVÅ varv dit. Det (förutom själva hästen) är nog det svåraste!! Jag bara måååste testa en gång till, och så blir jag osäker på vad det var jag gjorde/inte gjorde/han gjorde/inte gjorde, och så måste jag pröva bara eeen gång till. Suck! Känner mig hopplös på allt som är sådär precist i underkant. Det är nog lättare om man är helt på det klara med alla detaljer, vilket jag ju inte är. Så käre pålle får ställa upp och gå t.om 3-4 varv åt ena hållet och kanske 5 åt det andra (obs det är små volter typ 10 meter max)... Hur som helst så gick det ok, men inte strålande. Hoppade upp och gjorde samma uppsuttet, vilket är mycket enklare. Då har man ju skänklar och yttertygel till hjälp, vilket är en avgörande skillnad för mig.

Igår ville han inte riktigt ta höger galoppen så bra. Visst han fattar den ju, men så blir den inte riktigt så bra som jag skulle önska. Han verkar vilja gå på en liten volt i höger varv när vi galopperar, och det är svårt att få honom riktigt balanserad. SUCK!!! Efter galopperiet kändes traven lite märklig... det var något som var annorlunda, men jag kunde inte bli klok på vad det var. Det kändes bara annorlunda. Antingen är det bra, eller så är det dåligt. Skulle behöva någon som tittade på och såg hur det såg ut, men det har man ju aldrig när man verkligen behöver det. Så jag hoppade av, tog av paden och tränset, och så longerade jag honom lös. I vänster varv kan jag bara låtsas att jag har en lina, för han beter sig precis som om jag hade det. I alla gångarter. Det är jätteroligt, speciellt när man håller till på en hel ridbana. Såg inget konstigt alls, han skrittade, travade och galopperade jättefint. Bytte till höger och gjorde om samma, skritt och trav jättebra, men så bad jag om galopp, och då fick jag tre steg, sen brallade han och bytte varv direkt!!! Satte på tygeln som longerlina i kapsonen, och försökte igen, och då galopperade han visserligen villigt, men ser ut som om han inte riktigt vill bära upp sig i det varvet. Han "ligger" i kurvan s.a.s Nu ska jag försöka jaga rätt på någon duktig som kan hjälpa mig att hjälpa honom. För det tror jag att han behöver.

Håll i hatten vilket väder, jag undrar om den här stormen har fått något namn ännu... fast det är ju inte kallt iallafall. Det blåste inte så mycket när jag tog in hästarna ikväll, men visst hördes det i dom höga träden att det var på gång... "Men ingenting kunde hindra mig, jag måste ut ikväll" (citat från "rosen" med Arne Qvick)!!! Jag trotsade alltså stormbyarna och gick ut med Camilo för att longera lite. När jag stod still så kände jag vinden ta tag i mig så att jag måste parera... på riktigt!!! Ville ändå försöka fortsätta våra babysteps mot "rakriktning" från marken. Så det blev alltså lite groundwork, och sen longering. Babysteps... det är precis vad det är. För även om han är ridbar på alla möjliga vis, så är det en helt annan sak att få honom att kunna göra den "enkla" saken som att spåra på en volt, med bibehållen ställning och böjning. Lätt som en plätt... NOT!! Han skötte sig dock precis som vanligt. Trevligt!

Roligare blev det då när jag gick över till vanlig longering. Skritt gick galant, men när jag bad om trav, då var det som att trycka på full gas! Då fick man hålla i hatten (mössan) ännu mer, för hej vad han ville farta på! Fick för ovanlighetens skull jobba med övergångar ur ett överenergiskt läge, vilket var jättekul! Avslutningsvis stängde jag in till ridbanan och släppte honom lös. Tjoho!!! Fullt ös i galopp, och så hopp och skutt! Så härligt att se honom röra sig  jag blir så glad över min fina kille. Sen en lite paus och lugna ner sig hos matte. Nytt försök att byta varv (till höger) men det ville han då rakt inte vara med på, ska det vara fullt ös lös, så blir det vänster varv. Intressant! Minns att han alltid valde höger varv i början... men nu har han tydligen bytt... Sen kunde nöjd häst och dito matte knalla tillbaka in i stallet, medan vinden ven så det rasslade i trädtopparna.

Jag pratar mycket (!!!) om ridning och allt som är runt hästar generellt, med min kompis (och tränare) Karin Wåhlin i telefon. Dagligen! Det är nörderi på ganska hög nivå, om jag får säga det själv. Inte för att jag själv befinner mig på den nivån alls, men prata om den och vad som är eftersträvansvärt kan man ju göra hur mycket som helst. Till sammanhanget hör att hon numera går en web-baserad utbildning i "straightness training" eller ST. Extremt omfattande och intressant!!! Därför blir det naturligt att försöka införliva en del av dom tankegångarna i det jag gör med Camilo. Jag försöker så gott jag kan, men måste erkänna att även om en hel del är sådant jag vetat om länge, så är det betydligt enklare att säga tulipanaros, än att få till en dylik...

Men skam den som ger sig! Det är ju en himla tur att jag har möjigheten att hitta dom nycklar som passar för just min häst, och att jag numera helt (nästan) hoppat av prestigetåget, för är det något som man lär sig med åren, är det just det att man lär sig mera med åren... alltså, det tar visst aldrig slut!!! Å jag som trodde att jag hade liiite koll, men ack så snabbt man bedrar sig! Och är det något jag numera vet, så är det att jag "vet" betydligt mindre än jag trodde för bara ett par år sen. Usch så svamligt, men så är det iallafall!

Igår passade jag på att åka till stallet under dagsljus, och det fick bli en promenad runt sommarhagarna. Skönt att äntligen tillfälligt lämna ridbanan och mörkret. Så även idag... när jag fick för mig att försöka använda mig av ovan omnämda insikter, och lägga upp ett litet träningsschema enl ST. Det gick ganska ok, har nog inte ridit så noga på länge, förutom att jag inte fick till det när jag skulle övergå från groundwork till longering. Då försvann det där högra bakbenet ut igen, och pålle tyckte att det hela var en extremt onödig övning. Så då hoppade jag upp istället. Det är ju onekligen enklare att ha en mall att följa, två varv hit, och två varv dit... eller ett, beroende på omständigheterna osv. Camilo skötte sig bra, förutom att han från början blev otroligt rädd för en skitfarlig snöhög som såg ut som en sovande isbjörn!!! Minst!!! Men efter en närmare undersökning kunde vi blåsa faran över. Jag börjar inse att hans rädslor kommer lite som test, det finns nog invändningar beteendetankemässigt mot detta oxå, men så känns det iallafall. För om jag bara tar kommandot och ignorerar hans åsikter, så blir tidigare anfallsberedda snömonster helt ointressanta. Efter lite trevliga övergångar mellan samlad skritt till samlad trav, avslutades passet och så gick vi ut på en liten promenad på gräsvägen för första gången på länge. Så himla trevligt! Det var nästan mörkt, men bara det att vi tog oss bort från banan även idag kändes sååå skönt!

Hur mycket jag än lär mig, så finns det visst hur mycket som helst kvar. Det gäller bara att förhålla sig till detta ödmjukt, och inse att det är fantastiskt roligt att få nya kunskaper, och inte känna att det är en stor brist att man inte kunde allt det där redan innan... ibland är det pinsamt nog så, att jag återupptäcker saker som jag lärt mig men glömt oxå...

Ibland är jag heeelt genomkall och frusen efter en hel dags stillasittande (men med små pauser såklart) i min lindrigt varma verkstad. Då kan det ta ett bra tag innan jag tinar upp igen. Varm mat och dryck, några vändor upp och ner i trappan (japp, vem behöver en trappmaskin??? Inte jag iaf) och ett par extra lager med stallkläder, så känns det ok att öht tänka sig att sätta sig i en kall bil och åka till älsklingen. Men somliga dagar är 2-dagar... alltså 5-2.... då är ju vissa dagar 2-dagar = väldigt mycket mindre mat! Ok te är ju tillåtet i helt fri mängd, men vem vill bängla i sig en liter te innan det är dags att åka till pålle. Då måste man ju snart gå på svinkallt dass... och försöka få av sig och på sig alla kläder utan att dom ädlare delarna förfryser.... hurr!! Tänk vilka umbäranden man står ut med helt frivilligt   ... Undrar just hur hästarna känner sig efter en hel dag i ruskväder... Det vore ju märkligt om dom inte oxå drabbades av hurvningar och köldstelhet. Till viss del iallafall. Men nästan inget kan stoppa en riktig nörd! Jag ville fortsätta min utprovning av den ultimata utrustningen, och nu hade turen kommit till den renfäll som jag köpte in häromveckan. Den är såå ljuvligt mysig, det helt enkelt måste vara så skönt att ha en så´n på ryggen. Men Camilo och hans grannar, tyckte att ett stycke renskinn var nästan lika läskigt som om det klivit in en levande ren i stallet. Högljudda fnorkningar och uppspärrade ögon. Men när jag knölade ihop det och visade mig kunna "besegra" det läskiga "djuret", så tyckte han ändå att det var helt ok att ha det på ryggen. Därefter på med sadeln, som jag inte ridit i på länge faktiskt.

Det såg så himla urmysigt och gosigt ut med renskinnet under sadeln, och jag var spänt förväntansfull. Men först lite groundworkförsök. Det gick såvitt jag kan bedöma betydligt bättre än senast. Bakbenen höll sig på plats för det mesta, och det lät jag mig nöja med för dagen. Sen, upp! Det kändes som om jag satt en dm högre än vanligt, men nice liksom. Mjukt! Han skrittade på bra, nästan lika stel som igår, men det gick bättre iallafall. Lite trav, och sen galopp. Det är då som allting får bekänna färg. När vi ska galoppera då får jag svar på vad som fungerar och inte, och jag tror att det INTE var optimalt med skinnet under sadeln. Gissar att kanalen blev för tight och det gillar han ju inte. Trots det fick vi väl till slut en ok galopp. Tillbaka i skritt efteråt kändes han ganska fin, ändå.

Min utvärdering efteråt av denna empiriska studie är att han inte kan ha renskinn under sadeln! Ska testa att ha det under paden nästa gång. Om inte heller det fungerar så får jag kanske ha renskinnet över knäna när jag sitter och jobbar! Inte helt oäven tanke faktiskt.... Sen blev det mockning dubbelt upp, eftersom Mackes matte Tina fått förhinder. Fixa dubbla matpåsar och hönät, och sen sopa hela stallet. Då var jag till slut äääntligen varm igen  !

Suck  !!! Jag måste erkänna att det varit lite svårt att få den rätta träningsmotivationen när det är kallt och mörkt och egentligen alldeles för sent på kvällen för att vara helt idealiskt... men vá tusan, bor man här får man ta det som det är. Ju! Ikväll hade jag visst fått tillbaka en lite stelare och inte så mjuk pålle som typ den han var för en vecka sen, före träningen för Karin. Skit oxå!!!!! Men det är ju bara att jobba på, så ska det väl gå att hitta igen.

Det var iallafall betydligt trevligare väder ikväll, kallt, men ingen vind. Vilken otrolig skillnad det blev bara av den detaljen! Borde ha åkt till stallet på fm medan det var ljust, men dels så var jag för trött efter en dryg veckas gedigna sömnbrist (sover uselt när jag är stressad), och dels så var det mycket som blivit efter här hemma som behövde fixas. På eftermiddagen var det dags för den årliga "Capricen" med OD! Vilken himla trevlig tradition detta är! Det är som Petra Mede som var en av gästartisterna sa:  Fin Finkultur! Otroligt kul var det, och jättebra! Inte lika vackert och tårframkallande som förra året, när Ola Salo var med, men roligt på riktigt, vilket en himla massa saker som försöker vara det, verkligen inte är!

Hur som helst blev det iallafall ett längre pass, så alltid nå´t sa f-n....

Nu verkar dom komma i grupp...  Simone och Sven och vem vet vad den får heta nästa gång, och hur länge det dröjer, för det var inte långt mellan gångerna och kanske är det detta vi får smaka på när det gäller växthuseffekten. Eller kanske bara början av den?? Vem vet, men det lär ju visa sig med tiden.

För fy tusan vá kallt det var att rida idag. Inte nog med att det blåser bitande svinkallt, ögonen tåras i vinden så att kinderna blir ännu kallare... Jag hade eftermiddagspasset både igår och idag. Igår fick dom komma in vid 2, eftersom vädret var så uselt. Att Camilo ville in var inte att ta miste på, han hade bråttom kort sagt. Han är ju trots allt en tvättäkta spanjor, och även om han bott i detta land i flera år så gissar jag att han inte gillar detta väder alls. Dom andra gnäggade avundsjukt när han gick in, och efter en liten stund fick även dom komma in i stallvärmen. Inte för att det är "varmt" där, men dom få gradernas skillnad mellan plus och minus känns verkligen mycket!!

Igår var det inte att tänka på att gå ut på någon bana, jag tog mig hem tillbaka till arbetsstolen istället. Därför var jag ju desto mera motiverad idag. Det blev återigen ett kort pass, men med desto mera gymnastiskt krumelurande. Åttor, volter, skolor, och den gamla favoriten valsen. Men fy för den höge Farao så kallt och blåsigt det var där ute på banan, fingrarna var så stela så att jag tappade spöt, men det behövdes inte ändå, för vi var lika motiverade båda två att klara av det hela utan trassel och komma tillbaka in så snart som möjligt. Vår ridbana ligger högt och öppet, och blåser det minsta lilla bris, så känns det dubbelt så mycket där. På riktigt!!! Förra vintern var jag ju utan pålle eftersom Curtan flyttade den 21 december, så då slapp jag ju detta problem. Tänk att det snart gått ett helt år... otroooligt snabbt!! Inte för att jag över huvud taget glömt hur skitkallt och eländigt det kan vara att försöka upprätthålla någon som helst träningsstandard vintertid, men ändå...

Nu griper återigen ridhuslängtan tag i mig, och jag försöker tänka på att snart kommer iallafall ljuset tillbaka. Sakta men säkert. Jag hade bestämt mig för att sko Camilo, men dom senaste dagarna när jag tagit in hästarna, har dom skodda hovarna haft superstyltor. Mycket högre än broddarna som sitter i, medan Camilo knallar in i stallet helt utan problem. Varje häst måste stanna utanför så att man kan slå ur styltorna med en klubba. Tur att dom inte är så många iallafall.... Så nu funderar jag ett varv till. Kanske det är dags att överväga en alternativ plan med broddade boots. Tål att funderas över. Men om det ska bli sådär skithalt i hagen måste jag ta detta ännu ett varv. Vad skulle jag fundera över om jag inte jobbade och hade häst????

Ingen dag är den andra lik heter det ju, men förutom middagsbesöket och ett par andra mindre detaljer, så var dagen idag väldigt lik dagen igår...

Jobbade tills ganska sent (20) och sen blev det lite käk och stallet. Ridpasset var nästan lika som det igår, men utan regn och yyyl. Vilket faktiskt var betydligt trevligare, och mindre stressande. Vi hittade några riktigt bra galoppfattningar, och jag tror att jag "knäckt koden" för att få dom riktigt bra. Camilo är minst sagt tydlig med vad han gillar när dom inte blir bra, och desto mera beredd att leverera trevligheter när man gör rätt. Det hänger mycket på sitsen!!! Och så får jag inte klämma med några skänklar alls... det ska bara vara en lätt touch och då blir det "up up and away" liksom. Han lyfter sig in i fattningen och får en härligt rund galopp  . Nästa pilsner blir att lära sig att sitta kvar där, så att trevligheterna fortsätter så länge jag vill. Ibland går det bra, och då kan vi tillochmed få till en övergång till trav som är lätt att sitta lika bra i. Märk väl att jag nu har ridit med paden de senaste veckorna. Vet inte varför egentligen, men det känns så mycket enklare, tryggare och bättre nu än tidgare. Vi börjar väl lära känna varann oxå. På något sätt så känns det även lite skönt med rutinen som uppstått nu när jag jobbat så mycket. Vi har ju inte hunnit gå upp till ridhuset, och inte ens rida ut under helgerna heller. Men Camilo verkar nöjd med att ha en bra rutin. Vi är nog båda lite trygghetsnarkomaner verkar det som.

En annan sak som är samma som igår, är att jag nu ännu en gång sitter här vid datorn, alldeles för sent... jag är ett hopplöst fall...