Ingen dag är den andra lik heter det ju, men förutom middagsbesöket och ett par andra mindre detaljer, så var dagen idag väldigt lik dagen igår...

Jobbade tills ganska sent (20) och sen blev det lite käk och stallet. Ridpasset var nästan lika som det igår, men utan regn och yyyl. Vilket faktiskt var betydligt trevligare, och mindre stressande. Vi hittade några riktigt bra galoppfattningar, och jag tror att jag "knäckt koden" för att få dom riktigt bra. Camilo är minst sagt tydlig med vad han gillar när dom inte blir bra, och desto mera beredd att leverera trevligheter när man gör rätt. Det hänger mycket på sitsen!!! Och så får jag inte klämma med några skänklar alls... det ska bara vara en lätt touch och då blir det "up up and away" liksom. Han lyfter sig in i fattningen och får en härligt rund galopp  . Nästa pilsner blir att lära sig att sitta kvar där, så att trevligheterna fortsätter så länge jag vill. Ibland går det bra, och då kan vi tillochmed få till en övergång till trav som är lätt att sitta lika bra i. Märk väl att jag nu har ridit med paden de senaste veckorna. Vet inte varför egentligen, men det känns så mycket enklare, tryggare och bättre nu än tidgare. Vi börjar väl lära känna varann oxå. På något sätt så känns det även lite skönt med rutinen som uppstått nu när jag jobbat så mycket. Vi har ju inte hunnit gå upp till ridhuset, och inte ens rida ut under helgerna heller. Men Camilo verkar nöjd med att ha en bra rutin. Vi är nog båda lite trygghetsnarkomaner verkar det som.

En annan sak som är samma som igår, är att jag nu ännu en gång sitter här vid datorn, alldeles för sent... jag är ett hopplöst fall...

Ikväll hade jag en middagsgäst, vilket alltid är mycket trevligt. Vi försöker ses hemma hos varandra växelvis varje tisdag sedan en tid tillbaka, och bara käka middag. Ingen långbänk in på småtimmarna, utan mera hej-käka-fika-hejdå. Enkelt och otroligt mysigt att inte behöva ställa till med "bjudning" bara för att man vill umgås en stund... Men tack vare detta så blev det ändå relativt sent innan jag kom iväg till stallet. Eftersom gubben inte var hemma, så fick lille hunden Eddie följa med. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle lämna honom hemma, men hans bedjande bruna ögon övertygade mig om att det nog skulle gå bra trots allt.

Hade bestämt mig för att rida, eftersom det var några dagar sedan sist. Så varken den sena tiden, liten vovve, eller regnet som börjat kunde få mig på andra tankar! Men det visade sig bli svårt att få Eddie att hålla sig i närheten av mig, han försvann så fort jag släppte honom med blicken!! Han ville inte nosa omkring vid ridbanan som jag tänkt mig, utan hellre smita ner till huset där gårdens hanhund bor... trodde kanske inte att den var ute, men eftersom han INTE gillar besök av Eddie, så ville jag inte ta risken att låta honom gå dit. Till slut gav jag upp och fick rida dit, kliva av och stänga in Eddie i stallet... Det var kanske ingen bra idé... han protesterade mot mitt tilltag minst sagt högljutt, skällde och ylade så det hördes ända ut på ridbanan. Han gillar verkligen inte att bli lämnad, eller instängd (det var ju därför jag tog med honom). Det fick helt enkelt bli ett kort och kärnfullt pass, hela tiden till skällandet och yyyylandet från stallet (stackars hästarna därinne!!). Hann dock med att kolla av lite av finliret från stallgångspasset igår iallafall, samt galoppfattningar UTAN att använda "ponnyskänkeln från h-etet"  som Karin så poetiskt och kärnfullt brukar beskriva den. Och det gick riktigt bra. Sen var vi så blöta både Camilo och jag, och jag fick tillochmed en inblick i fördelen med tyglar med tygelstoppar, för första gången på oerhört länge! Så jag lade ner ridprojektet och gick in till den yberlyckliga lille palten. Sveket att jag stängde in honom i stallet kommer han inte att glömma i första taget, han är så´n... smart och långsint! Men det lär nog dröja tills han får hänga med igen.... iallafall om jag ska rida!

Ja, det är verkligen mycké nu!! Men när jag tänker på allt som jag numera slipper fundera över såhär års, så känns det i ärlighetens namn inte så illa ändå. Minns med en rysning hur mycket extra man som förälder till barn i mellanstadiet, förväntades hinna/orka med. Onödiga jobbigheter som typ bingolottsförsäljning (straffet man fick för att man hade en unge som ville spela fotboll, vilket i min värld var ett straff stort nog i sig självt!!), bakning av lussekatter och pepparkakor till skolfika, presenter/blommor som skulle köpas till fröknar, se till att det fanns lucialinnen i RÄTT storlek med dito band-glitter-ljus-krona (som undantagslöst ALLTID försvunnit och sen hittades trasiga efter timmar av svettigt letande), massor av tjat om läxor och plugg inför avgörande prov och betygshets... plus att det vanliga jobbets ökade säsongstryck, och alla andra div aktiviteter och julklappsmåsten... December måste nog klassas som årets absolut mest speedade månader!

Nej tacka vet jag vanlig hederlig arbetsbelastning som dock för tillfället är betydligt högre, med efterföljande stallpass som dock är något senare än önskvärt. Och som motvikt till detta har vi nu (ett varmt tack till alla högre makter) en tjej som hjälper till med städningen, VITT, och som jag därför inte ens behöver ha dåligt samvete över!!! Livet är ganska gott ändå. Jag har en underbar pålle, en snäll man, välartade barn (som inte längre spelar fotboll), underbar släkt, samt att vi alla är friska och pigga så långt jag vet iallafall. Jag är oerhört tacksam!!

Igår stormade det som alla vet något ohemult, så Camilo fick ett litet finkalibreringspass inne på stallgången. Först vid hand, och sen hoppade jag upp. Det är så kul att rida i stallet. Det känns nästan lite förbjudet, och är förmodligen det "busigaste" jag kan hitta på vid min ålder utan att skämmas... tror jag...

Ikväll blev det en sen longering, efter vårt stallmöte. Fick ganska bra struktur på det hela, och avslutade med ett par bommar och en kavaletti, vilket Camilo tyckte var väldigt skojjigt. Hopp och skutt, och full gas i galopp första gångerna. Sen fick jag ju lugna ner honom lite med mera focus, men det var jättekul ändå. Det känns som om han tycker att det är ganska roligt att få skutta lite över bommar. I början när jag presenterade bommarna (tidigare i höstas alltså) så ville han helst undvika dom och springa på sidan om han kunde, men så är det verkligen inte nu längre. Nu behöver jag bara styra åt det hållet, så tar han dom så fint! Det kan ju vara en bidragande orsak att jag förstärker det ganska mycket med glada tillrop och lite godis oxå...