Igår morse vaknade jag tidigt, tankarna flöt runt i huvudet, och då dök en insikt upp över ett fenomen jag funderat lite över de senaste åren... Vilken "roll" ska vi som människa vilja ha/sträva efter, gentemot våra hästar... vilket epitet är det som bäst beskriver relationen häst-människa? Då slog mig tanken att kanske är det något som liknar ett föräldraskap. Alltså, jag kallar mig ALDRIG "mamma" till min häst!!! Men förutom den rent fysiska omöjligheten till detta, så är det väldidgt snarlikt en sådan hanteringsmodell/relation som jag omedvetet försöker uppnå.

Jag har två barn, två flickor som är sins emellan otroligt olika som personligheter. Den första är lik sin pappa, och den andra mera lik mig, men båda har naturligtvis även vissa drag av motsatsen oxå. Jag har ägt bara tre hästar, men känt ganska många under årens lopp, och dom tre var intressant nog två motsatta personligheter oxå. Philip och Camilo är väldigt lika på massor av vis, även om dom rasmässigt är olika. Curtiz var en klass för sig, och hade i princip rakt motsatt lynne (utom ibland). Under hela tiden har jag, medvetet eller omedvetet, sökt efter ett genuint kompisskap med mina hästar, baserat på respekt och vänlighet. "Klickerträning", eller som jag nu skulle kalla det "belöningsbaserad träning", blev ett alternativ för mig, som själv alltid önskar använda mig av den "snällaste" metoden jag kan hitta. Den passar mig bra, som inte vill bråka och härja med hästar, eller vara dominant, det känns så skööönt att försöka bli kompis med min häst... Och att få lov att använda godis, att bara leta efter det rätta och inte bry sig om det dåliga!

Men vad är snällt? Är det alltid så snällt att vara snäll? Om jag flyttar tillbaka tanken till "föräldraskapet" som en mall för relationen häst-människa, så blir det kanske lite tydligare vad jag menar. Om man som förälder inte skapar en trygg ram runt sitt barn, utan bara säger ja till allt, och bara letar efter det goda, så kan det bli lite tokigt. Eller snarare väldigt tokigt! De allra flesta håller nog med om att sådana barn är rätt så odrägliga att umgås med. MEN!!!! Det beror ju även på barnets personlighet hur dom utnyttjar sin gränslösa uppfostran! Vissa barn är av naturen lite osäkra och skulle aldrig komma på tanken att begå världen på egen hand, utan lov. Medan andra har myror i brallan, och sticker iväg så snart minsta tillfälle ges. Så ser jag relationen med mina pållar oxå, Philip och Camilo söker en trygghet i mig, dom behöver någon som tar ansvar, och skulle inte komma på tanken att utmana mig. För en sådan häst räcker det kanske med ett "staket" som visar vad gränsen går. Belönar man en sådan häst blir den oerhört tacksam och arbetsvillig. Medan en Curtiz var något helt annat. På ytan självsäker och trygg, stöddig, men under ytan... i lika stort behov av ansvar. När jag belönade honom blev han nästan en manisk arbetsnarkoman. En sådan häst behöver kanske mera en "mur" för att visa var gränsen går. Hur är jag som person då? En som sätter upp ett "staket", eller bygger en "mur"? Någon slags gräns måste jag väl ändå kunna prestera? Eller?

Positiv förstärkning, klickerträning, belöningsbaserad tränig, eller vad man nu vill kalla det, bygger varken staket eller murar enligt mig. Den sortens träningsmetoder fyller inte den funktionen som bygger en sådan roll, och skapar inte en ansvarsfull relation (likt föräldraskapet, som över tid förändras till en förhoppningsvis sund relation mellan två vuxna, baserad på kärlek och respekt för varann). Man behöver något annat FÖRST! VAD? Ja alla går sin väg... en del gör som man gjorde på ridskolan, en del hittar Hempfling, en del NH, och andra PNH, tryck och eftergift-metoden, eller vad ni vill. Gör det som känns rätt för dig. Jag vill inte kritisera längre... jag har lärt mig läxan nu... det finns fördelar och nackdelar med allt, och när det gäller hästar är vi kanske ibland alldeles för snabba med att döma ut vad andra gör. Vi är alla så olika, och bekväma med olika metoder. Det är sååå lätt att fastna i "ISMer" och envist försvara sig och sitt vis. Men en sak vet jag nu säkert för min högst egna del... Jag kommer att söka nya vägar för att Camilo alltid ska känna sig trygg med mig, vad vi än gör, och att han litar på mitt ansvar som en "förälder". Sen ska jag fortsätta med belöningsbaserad träning när vi jobbar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är vi äntligen äntligen hemma igen! Peter och jag har varit på en tripp till Spanien förra veckan. Vi hade det sååå bra sååå, och visst var det jättemysigt på en massa vis... men inte en endaste hästig aktivitet, den enda jag såg var säkert 200 me...

Det är böjningen som gör det! Vaddå... Jo, det är böjningen som får hästen att arbeta mer korrekt. Och nu har vi ökat jobbet med böjningen lite, och då känns det faktiskt som om det händer något nyttigt igen. Något som vi båda behöver känna. Det är l...

Den senaste tiden... eller förresten, det senaste året, har gått fruktansvärt fort!!! I mitt huvud är det fortfarande bara i början av maj, och vädret hjälper ju till att hålla sommarkänslan borta. Den vill visst inte starta än, sommaren.   Men s...

Jag upphör aldrig att förvånas över hur olika det kan kännas att rida, beroende på hur det varit dagen eller dagarna innan. Och vad som påverkar detta har jag fortfarande inte klurat klart på. Senast jag skrev här hade vi ridit ut och avslutat med et...

För dom allra flesta som har häst, är möjligheten att rida ut ganska viktig. Visst är det heelt underbart att ha tillgång till ridhus och ridbana, men självklart vill man även ha tillgång till bra ridvägar ute. Jag har ju inte varit den som ridit ut ...