Först vart det en aningen mer seriös ST-start på dagens pass, sen hoppade jag upp. Jag hade paden på idag oxå, det kändes lite nymodigt och mysigt igen, och jag hade ändå inte tänkt göra ett långt pass med mycket trav och galopp. Det blev mest skritt, och lite trav, sen avslutade jag med att bara testa att fatta galopp.... ville bara testa liiite, och se om den skulle bli ren. Det blev den, två gånger till höger, och sen två gånger till vänster. Det gick faktiskt bra, han vart lite småirriterad när jag bad om vänster, och viftade med svansen, men den blev väldigt bra ändå, rund och fin. Nöjde mig med en liten bit bara. Men jag var bara tacksam över att den kändes så rätt.

Idag har det varit en mor-och-dotter och kikat på stallplats hos oss. Dottern har två duktiga d-ponnyer som hon hoppar och tävlar på msv nivå. Jättetrevliga... men jag funderar på om dom kanske behöver lite mera än vad som erbjuds hos oss... Men man vet ju aldrig, det visar sig hur det blir. Undrar hur det kommer att se ut hos oss om ett år... Helt säkert är det ganska annorlunda än nu iallafall. Åtminstone hästmässigt!

Om det var i söndags eller måndags som jag upptäckte det jag inte ville, att Camilo återigen börjat korsgaloppa, det minns jag inte längre. Men effekten blev att jag tappade sugen och deppade ihop. Det är ju något som inte stämmer med honom, men jag kan inte sätta fingret på VAD. OK, han är ju inte röntgad och undersökt av vet, men han är inte halt så långt jag kan se. Nu är iallafall magen mycket bättre, och det är jätteskönt, men han kliar sig fortfarande tyvärr.

Det blev två dagar med riktigt skitväder och regn. Den ena dagen var det ingen ide att ens fantisera om att göra något vettigt. Han var dessutom svullen i vänster bakkota, inget anmärkningsvärt, men ändå. Den andra dagen slutade det tack och lov att regna lagom tills vi kunde gå ut, så då blev det bara lite PNH och övning med ikea-påse över hela kroppen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Vad är bra.... vad är dåligt...??? Igår gick vi ut på en liten promenad, men där det förut varit så mysigt att gå, hade nu leran blötts upp igen, och djupa diken var fulla av vatten. Så det blev en kortare promenad än jag hade tänkt. Men men, lite är bättre än inget.

Ikväll blev det ST och uppsuttet skrittjobb med paden. Det var ett tag sedan jag använde paden, och det kändes faktiskt inte så dumt alls. Han frustade och verkade ganska nöjd, tycker mig kunna märka att han inte varit så nöjd den senaste tiden. Vet inte om det beror på att han återigen mist sin hagkompis Macke. Men Macke är inte speciellt snäll mot honom, utan motar iväg honom så snart han bara vänder sig åt hans håll. Camilo är skiträdd för honom. Så inte vet jag, han kanske tycker att det är bättre utan honom. Macke ska vänja in sig på gräs, och det är inte något av den varan längre i Camilos hage. Jag utökade hagen lite eftersom tidgare, men efter behandlingen så vill jag se hur han reagerar på bytet av mineraler osv, utan att påverkas av ev gräs.

Nästa onsdag kommer Bea ut till oss igen. Hon har "vägarna förbi" och jag vill verkligen att hon kollar upp honom igen. Ännu mera! Har börjat inbilla mig en himla massa olika saker, och nu orkar jag inte längre hålla på och undra om det ena och andra. Om hon inte hittar något, eller får bukt med detta inom den närmaste tiden, (vi ska ju även till Kullinge igen i maj) så kommer jag att kolla upp honom mera veterinärt. Med någon bra! Som man kan lita på!

Jag vill ju bara ha en frisk och fungerande häst... är det för mycket begärt..?

Det var lätt att reflektera över livets snabba kast, när jag igår fick en mycket chockartat besked om en väns hastiga bortgång... han somnade på kvällen till synes frisk, för att aldrig vakna mer... En oerhörd förlust, inte bara för hans familj, utan även för många många andra. Det är obeskrivligt overkligt att en så levande människa helt plötsligt bara inte finns längre... Det får mig att tänka på hur viktigt det är att leva så att vardagen gör mig till en nöjd människa, en som vill gott, både för mig själv och andra. Det är inte så lätt alla gånger, det ska gudarna veta. Men om jag stannar upp och tänker efter så känns det som en lycka att vakna upp varje morgon, frisk, och att alla som jag bryr mig om oxå är friska och har en ny dag och nya möjligheter framför sig. Varje ny dag innebär en chans att göra något som spelar roll... om inte annat för en själv. Lite är mer än inget! Varje dag har jag en chans att ändra något lite, till det bättre.

Jag kände mig alltför påverkad för att vilja rida igår, trots att jag före beskedet var med än taggad för det. Jag har under den senaste veckan utvecklat en irriterande ischias, inte jätteilla, men tillräckligt för att göra det jobbigt att sitta och jobba längre stunder. Gick till min kiro, som jag inte träffat på flera år, och fick hjälp med att börja ordna upp muskler och annat. Misstänker att detta är sviter efter olyckan för två år sen, som gett sig tillkänna. Så det var väl på tiden. Det gick inte över helt på en behandling men även om det är betydligt bättre så jag ska dit om en vecka igen. Jag var iallafall väldigt nyfiken på om det skulle kännas annorlunda att rida. Men sen kom beskedet...

Idag blev det desto mera intressant att verkligen känna efter om det skulle märkas någon skillnad. Har inte känt något alls när jag rider, tvärtom, men ändå. Jag red ett ganska hyfsat pass, med lite av diverse faktiskt. Upptempo, intervaller, lösgörande, valsen, och lite annat däremellan. Camilo är lydig och försöker göra det mesta jag vill, men han har lite svårare att fatta vänster galopp. Före jul var det ju höger som var problemet, men nu är det alltså vänster som inte kommer lika lätt. Alltså, han tar den, men det kräver att jag är väldigt precis i fattningen, annars väljer han höger istället. Den går desto bättre, varv efter varv. Bea sa att jag skulle vara lite mera "på", och inte banga för om han skulle vara lite motvalls. Hon sa att det är viktigt att han rör sig och gör saker även om det tar emot lite i början. Och visst blir det bättre efter en stund. Men det är svårt att inte bli soft och släppa det hela när han tycker att det är jobbigt.

Hursom helst, så gick det iallafall bra till slut. Han känns nöjd och glad med det hela, och nu är det bara undantagsvis som han protesterar. Det går längre och längre mellan gångerna. Efteråt blev det stretch vilket han verkar gilla. Jag ser fram emot nästa träning för Karin... När det nu blir... Tills dess är jag bara så tacksam över att jag har honom, han betyder väldigt mycket för mig, och nu har det snart gått ett år... Vad som än händer är jag tacksam över det!

Bea-effekten håller i sig! Inte riktigt lika extremt stor skillnad som förra måndagen, men iallafall, visst märks det att något bra har hänt! Igår red jag igen, ett ganska långt och mera upptempo-pass med lite intervaller, och en omgång på volten i mitten. Det gick hyfsat, inga märkvärdigheter men jag är glad över att det så tydligt finns mera "framåt" i honom nu.

Ikväll var jag sen till stallet, och därför blev det bara ett longerpass. Men det var faktiskt inte alls så dumt alls. Jag kunde genast konstatera att nu finns det mer av allt. Jag behöver inte hålla igång traven, utan han håller själv i princip tills jag ber honom sakta av. Samma med galoppen, även om den inte är riktigt lika säker ännu. Det roligaste av allt, är att han fattar både trav och galopp bara på kroppspråk, både uppåt och neråt i gångarterna!!! Så j-kla kuuul!!

Efteråt fick han vara lös och rulla sig osv, men det blev inget brallande och spring alls. Däremot flyttade jag återigen ut bommarna på banan, efter att en nitisk liten tjej varit duktig och plockat undan efter mig.... tack så jättemycket, men eftersom det är nästan bara jag som är på banan öht, så har dom ju fått ligga där ifred ett bra tag. Men jag ska inte klaga, när barn är duktiga och hjälper till, ska man tacka och vara glad! Nu ligger dom på andra sidan av banan,  lite förnyelse skadar ju inte. Camilo tyckte visst oxå att det var bra att dom kom tillbaka, för han var mer än villig att trava över. Flera gånger och utan att jag ens behövde göra något alls... förutom att tacka honom med morotspengar då... Duktig pålle!!!

Väntar med spänning på att få höra vilket datum det blir dags för Bea nästa gång. Det blir någon helg i maj, hoppas att det blir någon av dom helgerna som det inte är annat inbokat, för vi SKA dit igen!