Det här med ridning... det är ju både ett nöje och avslappning, och en viktig del av att hålla hästen i bra skick. Jag har ambitionen att njuta så ofta och mycket jag bara kan, samt att få igång en hållbar kondition och en Camilo som funkar bättre rent fysiskt. Men det är rätt knepigt mellan varven, för jag tycker inte att jag lyckas med det just nu... känns som om jag kommit in i en dipp när det gäller det "nyttiga" med ridningen. I övrigt stortrivs vi nog rätt så bra han och jag, för vi har ridit ut på jättehärliga promenader. Inte så mycket krav, bara lite backe upp och backe ner, kliva över stock o sten, lite trav, lite galopp och allt detta till ackompanjemanget av ihärdigt fågelkvitter. Sååå mysigt! Men idag när vi skulle vara lite mera "nyttiga" och rida ett upptempopass på banan, så var inspirationen väldigt låg. Det blev inte så mycket upptempo heller, jämförelsevis var det nog inte så värst jobbigt. Inte så som jag hade tänkt mig iaf. När vi hållit oss på banan ett par dagar i rad, så är han betydligt mjukare, och jag får en mjukare vänsterböjning i honom. Men efter några dagar ute, så blir han rak och stel i vänster sida igen... suck...

Och så hade vi sällskap av Catrin med fina Corinne. Dom är jätteduktiga, men det är svårare att få honom helt koncentrerad och avslappnad när vi har sällskap. Han måste ha koll, och när dom kommer för nära blir han lätt spänd. Fast lite kul är det oxå, vi är ju vana att vara ensamma i princip jämt. Det märktes skillnad när dom var klara och gick in, för då kunde han slappna av och blev riktigt trevlig. Jag har totalt ledsnat på underlaget på banan oxå, det är för hårt i spåret, och alldeles för löst innanför. Banan är i svårt behov av att ses om med lite uppmärksamhet, och nu får det nog ske snart, dom ekipage som kommer nya har ännu mera krav än jag... Är man tävlingsryttare så är man.

Efteråt skrittade vi av ute på vallen istället, Camilo tycker nu inte längre att kossorna och kalvarna är läskiga. Vi gick förbi när dom stod precis vid staketet, och han tvekade inte ens. Himla skönt att han lärt sig att det är helt ok. Men även detta har vi tränat på, så jag får väl vara glad att något funkar iallafall. Jag ska göra om samma pass imorgon, men då ska vi vara lite mera organiserade än vad det blev idag. Kanske börja med att rida fram på gräsvägen... Måste dock lära mig att gå in i min "träningsbubbla" igen, i synnerhet nu när vi ska flytta till ett ställe med fler som kommer att rida samtidigt. Det kunde jag för några år sedan när jag hade Philip vid Säwa ridcenter. Där var det minsann mer än full fräs på ryttare runt omkring oss för det mesta. Typ ponnyungar i vild framfart, samt ridskoleridning (med allt vad det innebär). Då gäller det verkligen att ha koll på dom andra samtidigt som man försöker uträtta något vettigt med hästen. Men jag lär mig väl igen hoppas jag... Snart så...

Det borde ju inte vara någon större skillnad på hur man tänker sig vardagen i stallet, bara för att vi ska flytta, men det är det... Jag kommer liksom inte riktigt på vad jag ska göra, och det jag egentligen vill fokusera på får vänta tills jag kommer till bättre underlag. Det är för djupt på vår ridbana för att jag ska vilja jobba på volten, och Camilo skulle behöva den typen av arbete för att komma tillrätta med det som är jobbigt för honom.

Han går bra och gör det han ska, men dom där irriterande korsgalopperna dyker upp lite då och då. Och speciellt när han är lös och får springa som han vill... Häromdagen när vi haft ett bra ST-pass, så fick han vara lös och rulla sig på ridbanan efteråt. Eftersom det hade blivit lite svalare så var han piggelin, och jag behövde inte ens be honom innan han var i full gas på ridbanan. Han såg glad och sprallig ut, och såg ut som en vild och vacker PRE-hingst, MEN.... han hade ingen som helst koll på vilken galopp dom olika kroppsdelarna hade. Det var rätt, kors och tvärs, bytte i var och varannat, skuttade jämfota med bakdelen, och allt detta i en enda röra...

Jag har lovat Bea att sluta upp med att oroa mig. Tränar verkligen riktigt stenhårt på det just nu! Måste påminna mig minst 10 gånger om dagen (eller snarare dygnet, eftersom tankeverksamheten inte alltid tar ledigt medan jag sover) att jag faktiskt inte behöver oroa mig, eftersom det ändå inte gör någon positiv skillnad för något alls. Så nu så oroar jag mig alltså inte längre för detta, utan konstaterar lugnt att min häst kan galoppera lika fritt och elastiskt som en sambadansös på speed...

Igår red vi ut i den vackra men svala kvällen. Nu är mitt sadelmullimull otrooligt skönt, och jag njuter faktiskt lite av att det liksom behövs trots allt. Vi skrittade mest, men passade på att göra gymnastik och mera fokuserad riding hela vägen hem. Kossorna och kalvarna går nu sedan några dagar i stora hagen bakom stallet. Kalvarna är suuupersöta när dom skuttar runt och sprallar med svansarna högt i vädret. Camilo tycker dock att dom är lite väl spralliga, och blir aningens taggad av detta, så energin på vägen hem var det inget fel på om man säger så. Han var ändå jätteduktig, och lyssnade bra.

Nu har jag hittat ett ok hö, och om en liten stund ska jag åka dit och köpa ca 100 balar. Om det går att få ihop, för dom hade haft besök av rådisar som käkat av balsnörena på flera av dom balar som låg längst fram... jäkla djur!!! MORR!!! Men det är ingen ide att pruta för det, för nu är det huggsexa på hö. Dom hade fått många svar på annonsen, så jag får tacka min lyckliga stjärna att jag var först i ledet! Och om jag har tur, så är det lika bra som jag tror även under dom trasiga balarna. Dessutom visade det sig ligga ganska nära Kullinge, så det blir inte långt att köra två vändor. Kanske dags att köpa en lott?? Hmm, jag väntar nog tills efteråt... det blir knepigt att få upp hundra balar på en skulle om det inte finns två balsnören runt balarna när dom ska upp på elevatorn...