Det krävs nog att man är lite extra nördig hippokondriker, för att riktigt förstå min glada förvåning idag. Den bestod i att Camilo INTE var helt hysteriskt saltgalen alls längre, (kanske bara idag, men ändå) utan betedde sig som en helt vanlig häst med sin tillfälliga saltsten från Himalaya! Jag försökte att ha saltsten hos honom under en period i somras, men det gick inte, han åt salt som om man skulle gett smågodis till en bulimiker... Till slut gav jag upp och gjorde samma som tidigare ägare, gav salt i maten. Eftersom jag funderat på detta fenomen lite av och till har jag frågat olika "kunniga" människor (och gooooglat) om hur mycket salt en häst eg behöver. Och naturligtvis fått väldigt olika åsikter... behöver jag ens börja att säga att en sådan enkel detalj kan bli rätt så förvirrande. Varför, vissa hästar är maniska saltätare har jag dock aldrig fått ens ett enda vettigt svar på.

Jag har ändrat en del i hans gegga på sista tiden. Dels för att försöka få bukt med klådans orsaker (fåfängt försök kanske) samt få ordning på "smutsigarumpfenomenet". Alla prover visar negativt för marrar iallafall. Veterinärerna jag pratat med säger att det inte är skimmelknölar som kliar. Det är inte heller troligt att det är ohyra, för dom sätter sig i mankammen, och där kliar han sig TACK OCH LOV inte... fast törs man säga det??

Efter ett långt och intressant samtal häromdagen, med någon som kan något om div foder, örter, magmedel, så fick jag höra hur viktigt det är med saltbalansen, och då fick jag för mig att ändå försöka ge honom begränsad tillgång till hans älskade saltsten, fast medan jag var där. Två dagar i rad slickade han som en besatt så länge han hade chansen. Tredje dagen var igår, och då hann jag inte ge honom, så han fick i maten. Men idag.... var han nöjd!!!! Nosade lite på den, och tog sig en lite provslurp, och sen var det bra! Chockad! Verrrkliiigen!!!!!!

I övrigt jobbar vi på som förut. Nu är det utökat med lite mera longering igen. Red ut en sväng igår, och så lite av ST och bommarna... Inte så spännande, men det rullar sakta på åt rätt håll känns det som. Börjar nära små embryodrömmar om att kanske hitta en annan sadel (med mindre säte) så småningom, men det är på det minsta embryostadiet ännu så länge. Siktar på mera kondis och ridning så länge.

Måste bara till sist berätta att nu har kossorna på gården börjat få sina små kalvar. Dom är något så oerhört söta, det är nästan overkligt hur söta bebisdjur kan vara!!! Och idag föddes det tvillingar! Tyvärr så ville mammakossan inte ha sin ena bebis, så nu hoppas jag att en annan betydligt snällare kossa som fick hoppa in som dubbelmamma, kommer att adoptera den lilla kalvflickan. Hon fick iallafall äta en stund, och man kunde tydligt se att hon piggade på sig. Håller tummarna för att det ska gå bra.