Det var lätt att reflektera över livets snabba kast, när jag igår fick en mycket chockartat besked om en väns hastiga bortgång... han somnade på kvällen till synes frisk, för att aldrig vakna mer... En oerhörd förlust, inte bara för hans familj, utan även för många många andra. Det är obeskrivligt overkligt att en så levande människa helt plötsligt bara inte finns längre... Det får mig att tänka på hur viktigt det är att leva så att vardagen gör mig till en nöjd människa, en som vill gott, både för mig själv och andra. Det är inte så lätt alla gånger, det ska gudarna veta. Men om jag stannar upp och tänker efter så känns det som en lycka att vakna upp varje morgon, frisk, och att alla som jag bryr mig om oxå är friska och har en ny dag och nya möjligheter framför sig. Varje ny dag innebär en chans att göra något som spelar roll... om inte annat för en själv. Lite är mer än inget! Varje dag har jag en chans att ändra något lite, till det bättre.

Jag kände mig alltför påverkad för att vilja rida igår, trots att jag före beskedet var med än taggad för det. Jag har under den senaste veckan utvecklat en irriterande ischias, inte jätteilla, men tillräckligt för att göra det jobbigt att sitta och jobba längre stunder. Gick till min kiro, som jag inte träffat på flera år, och fick hjälp med att börja ordna upp muskler och annat. Misstänker att detta är sviter efter olyckan för två år sen, som gett sig tillkänna. Så det var väl på tiden. Det gick inte över helt på en behandling men även om det är betydligt bättre så jag ska dit om en vecka igen. Jag var iallafall väldigt nyfiken på om det skulle kännas annorlunda att rida. Men sen kom beskedet...

Idag blev det desto mera intressant att verkligen känna efter om det skulle märkas någon skillnad. Har inte känt något alls när jag rider, tvärtom, men ändå. Jag red ett ganska hyfsat pass, med lite av diverse faktiskt. Upptempo, intervaller, lösgörande, valsen, och lite annat däremellan. Camilo är lydig och försöker göra det mesta jag vill, men han har lite svårare att fatta vänster galopp. Före jul var det ju höger som var problemet, men nu är det alltså vänster som inte kommer lika lätt. Alltså, han tar den, men det kräver att jag är väldigt precis i fattningen, annars väljer han höger istället. Den går desto bättre, varv efter varv. Bea sa att jag skulle vara lite mera "på", och inte banga för om han skulle vara lite motvalls. Hon sa att det är viktigt att han rör sig och gör saker även om det tar emot lite i början. Och visst blir det bättre efter en stund. Men det är svårt att inte bli soft och släppa det hela när han tycker att det är jobbigt.

Hursom helst, så gick det iallafall bra till slut. Han känns nöjd och glad med det hela, och nu är det bara undantagsvis som han protesterar. Det går längre och längre mellan gångerna. Efteråt blev det stretch vilket han verkar gilla. Jag ser fram emot nästa träning för Karin... När det nu blir... Tills dess är jag bara så tacksam över att jag har honom, han betyder väldigt mycket för mig, och nu har det snart gått ett år... Vad som än händer är jag tacksam över det!