Så länge man är på bättringsvägen, så känns allt helt ok. Det är just det, att man trots allt märker att man är på bättringsvägen, och inte bara harvar på nå´t steg fram och sen nå´t steg tillbaka... Men nu så tror jag mig ändå kunna känna att det går bättre. Förra veckans korsgalopper lyser med sin frånvaro, och jag är milt fascinerad av detta faktum. Den mesta skillnaden är faktiskt att jag återigen trappat upp ST, och dessutom börjat jobba mera med "work in hand" eller "markarbete" (på AR-vis alltså, inte hoppförberedande markarbete).

Det positiva är att jag märker skillnad på hur mycket lättare det är att få till något vettigt (som jag tror iallafall), till skillnad från när vi började med ST. Han spårar betydligt bättre med sitt högra bakben i vänster varv, och gör fina skolor på rakt spår. På volten har vi svårare med slutan, men det beror mest på mig, eftersom jag inte lärt mig göra den så sedan tidigare... Men jag ska ju inte visa upp detta jobbet i något som helst sammanhang, så om jag får ut bra gymnastik på andra sätt är jag tacksam för åtminstone detta. Prestigen sedan tidigare år som AR-aktiv, har släppt det hårdaste greppet. Inte så att jag inte har drömmar och ambitioner, för det har jag verkligen! Men det känns inte längre så viktigt att visa upp vad vi gör för någons kritik.

Vi har varit på banan i ett par dagar och ridit lite mera aktivt. Andra passet gick bättre, och då kändes han riktigt fin emellanåt. Igår blev det ett rent ST samt w.i.h-pass från marken. Det gick bra, och jag kände mig så nöjd med att han kunde galoppera jättefint, utan några antydningar till korsgalopper öht. När han var lös kunde han galoppera på en liten volt runt mig, i jättefin rund galopp. Då blir jag så himla glad. Men bommarna som jag dagen till ära släpat ut, dom ville han bara trava över några gånger, sen fick det räcka. I.o.m att han är lös när jag föreslår lite trav över bommarna så blir det liksom han som får bestämma hur många gånger vi ska hålla på. Och om han inte längre har lust, så går det alltså inte att tvinga honom fler gånger. Det är en del av charmen med att jobba en häst helt lös tycker jag.

Idag blev det en lite märklig blandning av allt, vi började med ST på banan, sen satt jag upp och siktade på att vi skulle rida ut en sväng för att slippa banan. Men Camilo tyckte inte att det var någon bra idé alls... han såg sabeltandade tigrar överallt, och var verkligen på tårna. Men skam den som ger sig, vi kom iväg iallafall, och även om han var taggad och spänd, så höll han sig på mattan och skötte sig fint. Det känns som om jag verkligen behöver uppleva att det är ok, och att det går bra fast han är så skvattig. Men det har blåst och varit sådant där typiskt sprakfåleväder idag. På tillbakavägen tänkte jag att jag skulle ta ut honom på banan och släppa honom lös en snabbis medan jag plockade bort efter mig. Så väl hemma tog jag av sadel och träns, och så fick han vara lös på banan en stund medan jag släpade bort alla bommar från våra övningar. Måste ju ändå städa efter mig nu när vi snart flyttar.

Han rullade sig som vanligt, och sen fick han utlopp för all den där spänningen som han gått och hållit inne med. Tjolahopp, skuttiskutt, och brallibrall... Sen var han liksom färdig! Testade lite ST i liberty som vi inte gjort öht på ett par månader nu, och det gick ok.

Idag har jag beställt spånpellets till nya stället, och nu börjar det närma sig på allvar! Planerar så smått att flytta massor av grejjer på fredag, så att det mest är pålle som ska åka på söndag. Pirrigt!!!!