Något som Camilo vet men som vi inte andra vet, det är att andra hästar som kommer galopperande i närheten, är minst lika farliga som tigrar!!! Minns ett ridpass på banan tillsammans med Erika och Sanna för ett tag sedan. Han tyckte att det var något obehagligt när hon kom i närheten av honom, men när hon kom galopperande från andra sidan ridbanan mot oss, då blev han helt enkelt superskraj. Då trodde jag att det berodde på att hon varit "häxan surtant" när dom gick ihop i början när han var ny här. Tills igår....

... När vi var uppe i ridhuset och det kom in ett annat ekipage som skulle hoppträna samtidigt. Vi var där först, och då gick han som vanligt lungt och fint, men så snart dom kom in i ridhuset blev han helt spänd och ville ha mera koll på dom än lyssna på mig. Iallafall när dom var i närheten. Trots allt red vi en stund och lyckades ändå parera det hela ganska bra, men när dom kom galopperande mot oss, även om det var en bra bit bort, blev han helt stissig!!! Jag inser att detta är ett problem som förmodligen kommer sig av att han blivit illa jagad av andra hästar under ett tillfälle för ett par år sedan. Såklart att jag vill att han ska lita på mig, och känna att jag har koll på läget, men jag tror ändå att han i grunden blivit så osäker på andra hästar som kommer emot honom i full fart s.a.s så att han helt enkelt drabbas av panik. Jag ska prata med någon duktig person (eller flera) och be om råd på hur jag ska kunna jobba med detta. Det är ju egentligen bara att gå upp till ridhuset när det är andra där, och göra det tills han vänjer sig, men det känns lite trist om han innan dess ska börja förknippa det med obehag att vara där... klurigt...

Ikväll jobbade jag honom från marken. Nu ska jag "börja om" lite med groundwork och longeringen mera AR-aktigt, samma som jag höll på med Curtan förut. Måste helt enkelt backa bandet och försöka få till mjukhet i ställning och böjning via markarbetet, och sen se om jag kan få tillbaka det upp på ryggen. Han jobbade på bra, men faktiskt var han inte heller så lätt att få i rätt form ens på marken. Därför så kändes det ändå jättebra när vi hållit på en stund, och det hela tiden blev lite bättre och bättre. Hursom helst så är han jätterolig att jobba med. Det är så befriande skönt att ha en så lyssnande arbetsvillig häst, som gör det jag ber om så gott han kan... utan att bli pushig! Om jag hade möjlighet skulle jag gärna göra ett par sådana pass per dag. Dom ger ju ingen kondis direkt, men jag tänker nu göra detta till en rutin som vi börjar med oavsett om jag ska rida sen eller ej.

Jag har under hela tiden jag haft Camilo hos mig, varit bortskämd med att det går sakta men säker framåt. Speciellt efter vistelsen i Hällekis och tiden därefter. Men nu sedan ett par veckor så känns han inte riktigt hundra, och jag försöker klura ut vad det kan bero på. Är det jag som rider illa?? Är det utrustningen som behöver ändras?? Är det sadeln?? Eller kan det vara hans kropp... magen...Si-led, knä???

Nu har jag testat lite olika med allt som jag kan komma på. Ändrat lite på mig och min sits, ändrade huvudlag med annat bett och kapson, han har fått nytt magmedel och verkar inte bekymrad i magen i övrigt. Men hans kropp har jag inte kollat av på ett bra tag nu. Mirja som behandlat honom tre gånger, kommer åter om tre veckor och egentligen borde jag väl ha tålamod och vänta tills dess. Men jag blir så frustrerad när det bara liksom går lite midre bra hela tiden. Inte direkt dåligt (en del saker är ju helt ok) men iallafall. Vi står och stampar aningen bakåt... vilket stör mig något ofantligt!!! Nu har tanken på lerkletets betydelse för det hela flyttat in i huvudet, och vill gärna stanna där och ältas några varv. Leran påverkar ju inte bara på utsidan, den kan ju faktiskt skapa en del skit även på insidan. Tänker att om han går och spänner sig i halkan hela dagen, så kanske det inte är så konstigt om han inte känns lika mjuk och fin som förut. Det är ju halt även om man bara går på själva gräset.

Vi gick ut på en jättemysig promenad igår. Orkade inte sanera honom, utan tog in honom från hagen och satte bara på en kapson med lina, och så knallade vi iväg. Utan att ens skrapa av det värsta från hovarna. Han fick ha täcket kvar på oxå = lat matte. Hittade för ett tag sedan en skogsbacke i anslutning till en av sommarhagarna (kossorna har gigantiska hagar) som jag inte utforskat förut. På vägen dit var det vanlig betad hagmark, men huvvaligen vá slirvigt det var att gå där trots att det såg "gräsigt" ut. Jag halkade lite i varje steg, och inte vart det bättre när vi kom upp i skogsbacken heller. En jättemysig upptäcksfärd trots allt, och en och annan tugga gran eller gammal förna slank det ner i en nöjd pållehäst. Senare på eftermiddagen kände jag mig till min förvåning lite stel, jag hade helt enkelt fått träningsvärk!! Av en promenad!!??!! Då insåg jag hur jobbigt det är att gå på halt och lite smålerigt underlag, och fick mig en tankeställare på hur det måste kännas att halka runt där i leran hela dagarna som pållarna gör.... Undrar just om det kan vara en bidragande orsak till att han inte känns riktigt som förut....?

För en gångs skull, lyckades jag klämma in riding i dagsljus under både en lördag och en söndag! Sedan i onsdags när jag tränade för Chrisofer, har jag hunnit "sova på saken" i några omgångar, och kommit fram till en ett par intressanta insikter. Vi var verkligen inte på topp Camilo och jag i onsdags... Men nyttigt att få koll på var lägstapunkten ligger dock. Igår testade jag att rida ett "Christoferpass", och det gick väl hyfsat. Vi var på volten och kollade av att det mesta fanns på plats, men jag blir lite osäker på om jag känner rätt. Det visade sig ju att det som jag trodde var rakriktat på volt, var i aningens öppna. Men jag försöker parera detta, och se till att bogarna är på plats, och att det inte försvinner en rumpa åt något fel håll heller.

Väl ute på spåret är det ungefär samma som förut, men jag försökte få till tempoväxlingar utan att hamna "i handen". Gick bra ibland, och mindre bra ibland. Det konstiga med mina ridpass är att dom känns som 20 minuter men tar nästan en timme... fattar inte hur fort tiden kan gå...

Idag var jag uppe med tuppen och släppte ut hästarna, samt fixade mockomat. Efter en snabb frukost åkte jag iväg till en gammal stallkompis (Åsa) som fått tränarbesök av Maria Norberg. Det var ett bra tag sedan jag såg Åsa rida, och första gången jag såg Maria som tränare av uppsutten träning. Ett riktigt roligt och inspirerande ridpass, med flera intressanta instruktioner som passade även för mig och Camilo. Maria är en gammal elev till Chrisofer, och väldigt inspirerad av honom. Ska helt klart försöka haka på nästa gång det är dags för henne att komma till Åsa! Väl hemma igen, ville jag direkt till stallet för att rida, och då passade jag på att ändra på några detaljer. Längde lädren till rekordlånga för att släppa ner benen i mer avslappning (det gäller bara att inte spänna sig för att inte sigbyglarna ska fara all världens väg). Det var länge sedan jag ville sitta så, tyckte ett långt tag i början av min AR-karriär att det var så det absolut måååste vara!!! Men efter alla år barbacka, så blev stigbyglarna min "Akilleshäl" (ha ha) och så blev dom succesivt kortare för att inte fara omkring helt. Förra lektionen för Karin, kortades dom ytterligare, och det var ju väldigt bekvämt... typ... (men då händer det ju andra saker med sitsen)... Dessutom passade jag på att mecka lite med bossorna/panelerna på sadeln, flyttade ihop dom lite i bak så att kanalen blev mera parallell.

Vi skrittade mest på volten för att kolla samma som igår, och sen på spåret för att samla/länga bara för sitsen. Det är nog det jag är mest nöjd med idag. Det gick riktigt bra tycker jag. Testade oxå att rida åttor, med mindre och mindre volter, men ville vara noga med att dels få honom att flytta sig runt för yttertygeln, och dels att han verkligen gick "runt" och inte föll/sladdade runt på den lilla volten. Det gick helt ok, men det skulle varit intressant att få kommentarer om den övningen om någon sett på. Det kändes kanske bättre än det såg ut, men om det såg ut som det kändes, tror jag att det var en riktigt bra övning. Hoppas det. Travjobbet gick sådär, tycker att han blev lite spänd och hade lite bråttom. Jag skulle bra gärna vilja ha koll på hur han är i kroppen egentligen. Det börjar bli dags att få ut någon som kan klämma lite på honom.

Tyvärr blev det ett ganska kort pass, men ändå ganska ok. Solen sken, och det var en härlig dag att rida iallafall .Och stigbyglarna stannade på plats oxå... man får vara nöjd med det lilla!

Vaknade väldigt tidigt i morse... och kände att en förkylning var på väg. Det var ett bra tag sedan sist, och det är jag väldigt tacksam för. Sprängade huvudvärk, yrsel, och matthet är ju inget man längtar efter direkt. Har inte ens varit direkt hungrig idag, och då är det illa när det gäller mig... Tror att bl.a en kall heldag i ett ridhus igår, inte gjorde saken bättre heller.

Så det fick bli en ganska lugn kväll i stallet med bara longering på temat, fast jag kunde ju inte låta bli att använda bommarna oxå, lite roligt vill jag ha. När han ska galoppera över så blir han jättebusig, och då kompletterar han med ystra bockningar och bakutsparkar. Mycket bra gymnastik och nog så lösgörande inbillar jag mig. Han verkar tycka att det är jättekul iallafall, för han ser oförskämt nöjd ut med sig själv efteråt. Idag har jag hämtat en ny probiotika som jag skickat efter. Minns inte namnet nu (huvudvärk som attan) men han ska få det lite varje dag under en period, så får vi se om hans mage blir bra. Den är inte så illa nu egentligen, men av och till har han varit lite lös den senaste tiden. Igår när vi var på träningen så blev han fruktansvärt lös i magen... det bara rann ur honom.... men det var nog att han var stressad och spänd. Jag var ju inte helt avspänd jag heller... Det var kanske därför det blev som det blev med första passet... Hoppas att det medlet är så bra som jag läste om det iallafall.

Nu ska jag gå och lägga mig, och hoppas på bättring tills imorgon!!

Idag har vi varit till Rotbrunna för att träna. Christofer Dahlgren var bokad sedan länge, och då när jag bokade den ridplatsen, hade jag varken sett honom träna eller ridit för honom. Efter vår vecka i Hällekis, känns det jättebra att kunna få följa upp det vi gjorde där, utan att behöva åka så jättelångt.

Vi kom iväg som planerat vid 8, och jag kunde till min stora glädje lasta själv. Camilo var lite tveksam först, men så gjorde jag som jag lärt mig av Rebecca Dahlgren (Christofers fru), och det gick ju jättebra!! Nästan lite förvånad själv!  Första passet var sådär... jag red inte speciellt bra, och Camilo kändes spänd och vinglig, och ville inte gå fram. Christofer tyckte iallafall att han fått ett bättre steg sedan sist. Alltid nå´t sa f-n, och det är ju roligt att höra, eftersom jag lagt ganska stor vikt vid just att försöka förbättra det. Andra passet fick vi jobba med samma sak, jag skulle ha koll på att ingen bog eller något bakben ramlade ur ramen, oavsett skola eller bara rakt fram. Insåg att jag haft honom i lite lite öppna, utan att märka det. Det gick betydligt bättre, och det var ju skönt. Tack och lov.

Under teorin fick jag nya insikter om lösgöringen och tänk kring att flytta bogarna. Det känns lite spännande att höra hur han berättar om hur han skiljer sig i tänk från det som Bent säger. Uppfriskande tankegångar! Får man verkligen kritisera och ifrågasätta maestro själv?!?! Ja, om det finns bra uppbygda principer för hur man kan tänka annorlunda. Under årens lopp har AR á lá Bent, blivit mer och mer subtilt och vetenskapligt. Nya övningar syftar till högre utbildning, men någonstans på den vägen kände jag att jag inte längre kunde hitta någon riktig inspiration i dom tankegångarna. Det har helt enkelt blivit för krångligt för mig. Det slutade dessutom att verka roligt att kunna... Då är jag mera intonad på Christofer, och han kanske kan erbjuda en vettig "ism" inom ramen för "ismen" s.a.s

Hursomhelst, så var det en givande dag. Kallt som f-n att sitta still i ett ridhus, som vanligt. Trevligt att träffa nya och gamla bekanta. Roligt att komma iväg med min favvokille. Nice att kunna lasta själv och åka hem utan trassel... Skönt att till slut komma hem och sitta insvept i en varm filt med en kopp te...

Ibland behöver man satsa lite extra på feelgood. Det finns värden med att ha häst på ett icke kravfyllt sätt (utan att uppnå något som helst som har med prestige att göra) som jag inser är en av dom viktigaste delarna för mig i mitt hästliv. Visst vill jag göra en himla massa bra och utvecklande övningar för det mesta, men om glädjen och njutningen blir underställd kraven, då hamnar jag i något som jag inte värdesätter tillräckligt för att försvara. Iallafall inte under en längre tid.

En totalt kravlös skrittpromenad kändes som en bra idé idag. Faktiskt något som jag längtat och sett fram emot under en tid. Saknar dom uteritter vi hade i början, i våras och somras, tillsammans med Karin som har stallet och hennes häst som nu inte finns kvar längre. Det är tyvärr väldigt sällan som det finns sällskap att rida tillsammans med, eftersom vi är så få i stallet. Inte utan att planera först iallafall. Jag gillar verkligen att rida ut, men det skall erkännas, att jag rider inte var som helst eller när som helst, utan sällskap iallafall. Nu är det dessutom älgjaktstider, och kanske lite oklokt att ge sig ut i djupare skogen.

Kom därför tidigt till stallet idag, jag ville verkligen hinna ut innan det blev mörkt. Så Camilo och jag skrittade ut en runda runt hela sommarhagarna (dom är inte små), och igenom backarna med lite upp och ner här och var. Fullständigt kravlöst, och enormt välgörande för själ och hjärta. När vi kom tillbaka hemåt så möttes vi av ett otroligt dånande ljud. Det var en stor grusbil som kommit till gården, och höll på att tippa av sin last. Till min oerhörda förvåning så reagerade inte Camilo alls, utan lyfte bara lite på huvudet och tyckte att det var helt lugnt och skrittade på som inget speciellt hände...

Men när vi var framme vid gården fick han syn på kossorna som stod och åt i sin lösdrift, och blev spänd. Då hoppade jag av och så gick vi tillsammans fram till dom för att hälsa. Han följde mig heelt lugn och verkade inte bry sig. Inte heller när vi gick mellan ladorna och den enorma lastbilen backade runt på gården, samtidigt som Kalle körde traktorn med balvagnen på. Ett jäkla liv, och just där vi gick dessutom... och han var cool!!!???!!! Förvånad täcker inte alls det jag var just då! Speciellt när jag pratat med honom under vår ridtur, och sagt hur mycket jag gillade honom, men att jag bara önskade att han skulle vara lite mera cool... Fattade han vad jag sa, eller....??

 ... åtminstone för mig och Camilo... I förrgår kväll, så regnade det mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. Men då återanvände jag min gamla nödlösningsmetod, "ridning-på-stallgången". Dagen före det, blev det bara ett kort (halvtimme) pass på banan. Så det kändes igår som om vi inte gjort något seriöst ridjobb på flera dagar. Jag har ju efter ett halvår tillsammans med Camilo, lärt mig att han fungerar allra bäst om jag gör något i princip varje dag. Det behöver ju inte alls vara långa arbetspass, men gärna något som hur litet det än må vara, leder framåt. Så igår hade jag inte några förväntningar alls på hur det skulle bli. Men jag blev mycket positivt överraskad över hur bra han gick igår. Visserligen var jag noga med att jobba igång honom på volten med läxan från Hällekis i gott minne. Vi kunde tillochmed få till en riktigt hyfsad bra galopp på volten  . Visserligen har vi en bra bit kvar till ett galoppjobb med olika övningar, med det kändes ändå väldigt lovande. Det var en glad matte och en nöjd häst som gick in i stallet efteråt.

Vad ska man göra när det bara regnar och blåser hela tiden??? Inte känns det som det mest lockande att först ta in en blötlerig häst, och försöka få honom torr och något mindre skitig, för att sen gå ut i duggregnet (som hela tiden varierade till ösregn och tillbaka) och bli ännu blötare igen. Den där uteritten som jag hade tänkt ut att jag ville göra, den får väl vänta till en annan dag helt enkelt.

Efter saneringen kom jag på ett gammalt trick för att träna lite mera på ställoböj, nämligen att göra det på stallgången. Det är inte så dumt som det låter, och kräver faktiskt ett minimum av preparering. På med en kapson och tyglar, och sen är det bara att börja. Men när jag hållit på en stund, kom jag plötsligt på något som jag gjorde med Curtan några gånger, nämligen ridning på stallgången. Sagt och gjort, jag hämtade stolen och så hoppade jag upp och gjorde samma sak från ovan s.a.s Måste säga att det aldrig gått så bra som idag. Kanske för att det blir så mycket fokus på just bara den övningen, och inte att man snabbt vill komma vidare till själva ridningen. Tror att han nu fattat hela grejjen, iallafall början. Testade lite att få honom att "gunga" för hjälperna (tyglarna), men det är ganska svårt. Så fort det blir det minsta för mycket så vill han flytta sig... men det var första gången jag testade det.

Det är en underdrift att säga att han var konfunderad över mitt tilltag... misstänker starkt att ingen någonsin hoppat upp barbacka på honom inne i ett stall. Det som är så bra med att inte kunna gå någonstans (inte så långt iaf) gör att bådas fokus blir på att kommunicera i halten. Det var riktigt kul!!! Och ja jag kommer helt klart att göra om det, iallafall om det ska hålla på och regna (pissa ner) hela tiden!!

Men mycket till motion blir det ju tyvärr inte.... suck....