... precis hela tiden!! Jag testade lite mera ST nu ikväll. Det är ju inget som jag har full koll på hur man gör själv, utan något som jag oxå håller på att lära mig. Därför är jag ibland lite osäker på om det är helt riktigt det jag gör. I synnerhet blir jag osäker när något går lite extra lätt! Det är märkligt nog så att när något går enkelt, så är det i regel något fel som antingen jag gör, eller pålle. Men jag tror faktiskt att vi båda gjorde helt rätt ikväll. Och jag tror faktiskt att det var bra dessutom. Iallafall så pass bra som vi någonsin presterat förut! Vi kunde gå flera varv utan att det försvann någon bog eller bakben åt något håll, vilket inte är dåligt för att vara oss. Efteråt släppte jag honom lös, och då skyndade han sig att rulla sig (med fleecetäcke på), vilket snabbt blivit en av hans mest uppskattade favvosysslor på ridbanan.

Camilo är helt med på noterna när det gäller bommarna, även när han är lös. Han vill gå över dom hela tiden, men gör det inte utan att jag uppmuntrar honom. Han stannar och väntar på att jag ska säga något, står mitt för första bommen, biter lite på den och sen tittar han på mig och undrar "matte, ska jag gå över??". Men om jag inte säger något står han bara kvar och väntar. Så snart jag ber, eller smackar, så går han över, och då klickar jag såklart. Det är nästan så att han inte vill springa runt och busa alls längre, utan han vill hellre vara med mig och jobba med något, t.ex bommarna.

Nu får vi se hur det blir med vädret imorgon! Förutsättningarna för träning ändras ju något, och kanske måste jag ta bort bommarna så att dom inte fryser fast i underlaget. Men om det ska komma mycket snö, vore det ju bra om det går att ploga ridbanan... Men helt klart skulle jag vilja ha dom kvar, för jag tror verkligen att det hjälper honom att lossa bogarna. Inbillar mig att han blir lite lite rörligare för varje dag.

Idag fortsatte jag med longreiningen, men insåg efter en stund att den dubbla betslingen jag satt på för alla eventualiteter, inte behövs längre... Tidigare i somras när jag började testa långa tyglar, så använde jag kapsonen som jag varit van med sedan tidigare. Men se det var inte herr Camilo, som inte gick speciellt bra med den på. Så då använde jag istället ett vanligt tränsbett, vilket fungerade utmärkt. Han var ju riden på tränsbett innan han kom till mig. Eftersom jag vill alltid börjar med lite ST, så vill jag ändå ha kapsonen på, och så tränset över. Igår glömde jag helt enkelt bort att flytta över tyglarna till bettet och tänkte inte på det alls. Men ikväll kom jag på det, och flyttade över till bettet. Men snacka om att det inte alls gick lika bra som igår!!! Han ville inte gå in på volt, och var helt enkelt inte alls lika lyhörd. Så ganska snart satte jag tillbaka tyglarna i kapsonen, och så hade jag honom på plats igen.

Det gick bra, men nu ikväll så var det något som lurade i diket bredvid ridbanan. Märkligt nog finns ett ställe som många av hästarna reagerar på, och det var även där som Curtan blev skrämd och valde en genväg tvärs över mig... Camilo har många gånger varit extra skraj för detta ställe (obs inte ett hörn!!), men när man går på sidan är det svårare att hålla honom kvar på spåret där. Så vi fick en liten extra böj varendaste gång vi passerade... Undrar verkligen vad det är som hästar uppfattar men som vi inte har sinnen till att förstå??!!??

Efteråt longerade jag några varv i trav och galopp, för att utröna huruvida det är bra att han inte är så "sprallig" längre. Han skötte sig utmärkt och gjorde det jag bad om, och inte en tillstymmelse till korsgalopp heller... TACK!!! Det känns betydligt bättre att jobba med honom nu.

Väl inne i stallet avlsutade jag med strech och kunde faktiskt konstatera att han blivit tydligt mjukare i musklerna vid bogbladen. När P-M var hos oss var han jättespänd, speciellt på vänster sida. Men nu kan man faktiskt få in fingrarna under bogbladen och det är kanonbra! Jag är supersugen på att rida, och tror att det blir ett första försök i helgen.... kan helt enkelt inte hålla mig längre! Det blir lite bättre och bättre för varje dag!

Det var länge sen jag longreinade nu. Kommer inte ihåg riktigt när jag gjorde det senast, men det var väldigt länge sen iallafall. Men döm av min otroliga förvåning när det visade sig att allt satt som en smäck! Camilo älsklingen gjorde det han skulle, och det gick väldigt mycket lättare och bättre än jag kunde ana. Undrar hela tiden om det är faktumet att han blivit hjälpt med sitt bäcken som påverkar det mesta, eller att han helt enkelt blivit bättre under tiden vi inte jobbat med långa tyglarna alls... jag var lite ringrostig och trasslade med tyglar och spö, men efter en stund så kom dom gamla takterna tillbaka, och då kändes det lika kul som förut.

Det var väldigt skönt att konstatera att all den där skottningen av ridbanesand+gummiflis som vi hållit på med i omgångar  under hösten, gjort att det var helt ok även för mig att gå. Det kändes nästan nymodigt roligt att återupptäcka att det är så himla kul att jobba även från marken. Jag testade bara i skritt, vägar, volter, öppnor och slutor, men det gick så himla bra så jag tror inte att det kommer att bli problem sen heller. Sen avslutade jag dagen med en lektion med Karin (F) på Macke. Hon tar hand om honom ett par dagar i veckan, och nu ville hon ha lite hjälp att komma igång med sin ridning, och hitta "knapparna" på honom. Det gick jättebra, och vi kunde konstatera att dom funkade tillsammans. Men han är en känslig kille. Helt klart!

Igår kom jag sent till stallet efter en lååång dag på stan med yngsta dottern. Tänk så slitigt det är att gå på stan!! Man blir duktigt trött av att trängas med folk, ta av och på kläder och titta och titta på allt allt allt... Trots idoga försök blev det ett magert resutlat. Tur det, för har man hästar som hobby, så behöver man inte shoppa upp några pengar alls!!! Kul att vara i stan en stund, men guuu va skönt att komma hem igen!!! Det blev ett kort pass när jag äntligen kom till stallet, men jag kunde ändå konstatera att han mindes vår övning med att gå lös över bommarna, och när vi var klara och jag gick därifrån mot utgången av ridbanan, blev han stående kvar bredvid bomraden och tittade på mig som om han ville fortsätta... älsklingen...

Vet inte om det är för att han blivit hjälpt som han även lugnat ner sig betydligt. Jag tyckte förut att han var lite väl spänd och "on edge" lite hela tiden. Liksom skvattig! Men jag har förstått att hästar som går och har ont, ibland kan bli så spända att det smittar av sig på beteendet oxå. Hur det än är med den saken så är han väldigt mycket lugnare nu än bara för en vecka sedan. Det är faktiskt stor skillnad!! Jag är så himla glad, och längtar naturligtvis efter att sitta upp och känna hur det är även uppsuttet. Men jag har bestämt mig för att vänta ett par dagar till. OM jag kan hålla mig alltså... Tills dess njuuter jag av att jobba med honom från marken och hitta nya saker som ändrats till det bättre!

Igår tog jag Camilo från hagen, direkt till bomövningen som jag lagt ut på ridbanan. Tänkte rationalisera lite och gå ett par varv före och sedan efter promenaden. Men när vi väl var på ridbanan märkte jag snart att han var precis lika piggelin som dagen innan, så jag bestämde mig för att släppa honom lös lite innan vi gick iväg... Och det tyckte vi båda var en jättebra idé!! Han gjorde något som han inte gjort nästan någonsin sedan han kom till mig, full rulle med hopp och bakutsparkar över hela ridbanan, fram och tillbaka, och sen runt. Han verkade njuta av sträcka ut och att få gasa järnet... jag behövde knappast be honom!!

Hälften av gångerna vart det korsgalopp i höger, men iallafall. Sen gick vi på vår promenad, han var fortfarande pigg, men som vanligt lätt att gå med ändå. Det är så skönt att han lyssnar så bra bara man ber honom.

Idag jag gjorde samma som igår, bommar och sen lös och ledig. Men se då var det en helt annan häst. Kanske hade han träningsvärk, eller så tyckte han helt enkelt att han inte var på samma pigga humör. Nej han ville göra "rätt" saker och jobba istället... Ett tillfälle alldeles för bra för att missas. Så jag började jobba med att få honom att vilja gå över bommarna lös. Hmmm, inte nödvändigt alls tyckte Camilo och gick på sidan... varenda gång... MEN så kom jag på hur jag skulle få honom över en bom, och DÅ! Vips så fattade han grejjen och följde mig lös över bommarna. Massor av godis och beröm, och sen igen, och igen. Så fruktansvärt kul att ha honom lös och ändå kunna kommunisera vad man vill!!! Oj va spännande det ska bli att se hur han gör imorgon.

Nu har ju Camilo bott hos mig ett tag, och förutom att jag lärt känna honom och hans personlighet, så har jag börjat inse hur han fungerar rent fysiskt. Men, det är en stor skillnad på vad jag tror och på vad jag vet... Därför är det ju desto mera spännande att få hit Per-Martin som jag har stor respekt för, och tycker är en mycket bra vet, till skillnad från många andra jag mött genom åren. Dels så kan han hästar generellt, men så är han dessutom jättebra både på tänder, och ryggar, samt att han är kiropraktor. Han är väldigt intresserad och har mycket stor insikt i allt som rör sadlar och deras funktion och påverkan på hästar.

När det gäller Camilo så har han haft lite problem med både tänder och sadlar, vilket gör att jag var desto mera nyfiken på vad P-M skulle säga. Han tittade på tänderna men kunde inte se något som han tyckte behövde direkt åtgärd, det såg bra ut tack och lov. Sen har jag ju dom problem som jag upplevt mer eller mindre hela tiden Camilo bott hos mig. Det betyder inte att jag alltid känt att det funnits några stora fel, nej snarare en mindre men desto mera irriterande påverkan av en rörelsestörning som jag inte blivit riktigt klok på. Främst har det visat sig i galoppen.

Det är stor skillnad på att bara ana vad som är fel, och att verkligen veta. Nu vet jag att Camilo behövde en rent kiropraktisk åtgärd av sin SI-led och att det inte räcker med träning eller massage. Det problem han haft med bl.a högergaloppen berodde på (såvitt jag vet nu iallafall) att han var sned i bäckenet. Efter en rejält hanfast åtgärd av P-M, så fick jag tips om strech och träningstänk. Främst så ska vi jobba från marken under en tid, dels för att han behöver bygga muskler på ryggen, men oxå för att han ska få en chans att ha en muskeltonus som passar nästa sadel bättre. För jag skulle gärna hitta en sadel med bom som passar oss båda som handsken. Men enl P-M, så är det ingen idé att prova ut en bra sadel, så länge hans ryggmuskler är i behov att mera utveckling. Så jag ska ta hans råd på allvar. Inte så att jag inte kommer att rida alls, men efter igår blir det helt klart ännu mera jobb från marken.

Och allt detta markarbete är bättre på rakt spår och inte så mycket på volt (speciellt nu när ridbanan är fruktansvärt djup och lös... sandgröt!!), så vad göra... JO det blir mera longreining! Det enda är att istället för Camilo, så är det jag som får knalla runt i sandgröten.... suck, mensåhär efter julfrosseriet finns det ändå en klart större motivation än någonsin tidigare under säsongen. Kanske man kan se det som att man lever i en slags flow, först äter man ohejdat under julen så att det känns på kläderna, sen får man plikta med att jobba bort det på ett sätt som jag aldrig skulle kunna ha lust med, på något sätt som inte inbegriper en häst... ha ha ha!!! Helt ärligt, jag skulle ha svårt med motivationen till något som helt fysisk träning för egen del (förutom dans) om jag inte höll på med hästar. Så passligt då, nu måste jag ta upp longreiningen igen, och det ska bli ganska kul. Som det är nu med vädret är det ju ok, men om det kommer en dm snö då får jag problem!! Bigtime! Ridhus.............

Sen har P-M en övning som han rekommenderar alla (i princip), det är att lägga ut bommar i en solfjäder och gå över dom varje dag. Det behövs mindre än man kan tro, men det faktum att hästen måste lyfta på fötterna lösgör bogarna, och ökar smidigheten på ett bra sätt. Sagt och gjort, nu ligger det organiserade bommar på ridbanan, och vi har gått över flera gånger. Klickade Camilo, och han blir som vanligt jättepå när han inser att det finns en belöning i andra änden av en övning! Han ville mera hela tiden gullehästen! JÄTTEKUL!

Efter behandling igår, ska vi promenera i fyra dagar. Så idag gick vi iväg på promenad i en av sommarhagarna som har lite backar och annat som ger bra variation till släta ytor. Så mysigt att gå på promenad med älsklingen trots vädret, men ojsan va pigg han var! Men nu är jag så van vid hur han är, så det är bara roligt! Vi har jättemysigt när vi går och letar efter bästa vägen uppför en backe eller hit och dit mellan stock och sten. Tyvärr är det fruktansvärt vattensjukt på vissa ställen, och där det är stigar och passager är det otroooligt lerigt (kossorna gick ju där i somras). Men det är inte bara där det är trist underlag... det är sorgligt fruktansvärt dj-a skitlerigt i hagarna, och det spelar ingen roll vad man än skulle hitta på, det är bara att försöka härda ut och göra det bästa av situationen. Tvättar och borstar så gott det går utan spolspilta, men Camilo är en "rulloman" i dess värsta bemärkelse!!!!!! Han ääälskar att rulla sig den rackaren, det går inte att hålla jämna steg med honom längre, utan jag har gett upp inför att bara hålla hovarna i skick så gott det går. Idag regnade det hela fm och halva em, så nu har det värsta i manen gett sig, men blöt lera är nästan hopplöst att få bort från vinterpäls... suck...

Såg att det är snö på väg, så snart är det kanske helt andra förutsättningar både för träning och annat. Hursom helst, jag är fruktansvärt trött på lera... såsom de flesta som har hästar. Men det är sååå spännande att se hur han funkar nu när han blivit åtgärdad med kiropraktik. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se honom röra sig mera, för att inte tala om uppsuttet! Om en dryg månad ska P-M komma tillbaka och kolla av hur det går, och då ska jag passa på att vaccinera. Bra, då får jag extra motivation att lyda div tips...

Jag har nu adderat ännu ett begåvat blogginlägg till alla dom som surrar runt i cyberrymden, bortknappade och olästa för evigt... Ja ja, det är bara att börja om igen! Men det blir inte lika bra.... suck...

Denna dag var helt utan något program över huvud taget, förutom möjligtvis en riktigt lång och skön sovmorgon... men sen fanns inget alls på agendan. Efter ett tips från coachen (Karin W) så har jag hittat en kille som heter Jim Masterson på nätet, och hans massageteknik som verkar mycket intressant! På hans hemsida finns flera korta filmer, bl.a en som visar hur han masserar blåsmeridianen. Det tyckte jag verkade väldigt intressant, och bestämde mig för att testa på Camilo. Först var han lite skeptisk och undrade vad jag höll på med, och ville inte alls samarbeta, men sen verkade han ändå gilla det och stod stilla medan jag höll på. När jag kom på "rätt" ställe så reagerade han ganska starkt, märkligt att han visade så tydligt för en sådan lätt beröring. Fascinerande faktiskt!!

Efter detta ville jag inte rida, det fick bli lite ST och longering istället. Han är lite spänd, och jag tror att när det är halt och slipprigt i hagen, rör han sig inte så mycket som man skulle önska. Det visade sig inte minst när jag började longera, och det blev riktig tjolahopp. Så jag stängde för ingången till ridbanan och släppte honom lös. Fin galopp i vänster, men tyvärr mest korsgalopp i höger. Något är knas, och jag är såå tacksam att P-M kommer på fredag. Trots allt så är det så himla roligt att löslongera, och när han sprattlat av sig en del av spänningarna, så jobbade han jättejättefint runt mig. Känns ganska bra att kunna jobba med honom lös på hela ridbanan, utan att han drar iväg från mig.

ÄÄntligen börjar det infinna sig julefrid ända in i själen!! Det tog ett tag, men nu har den till slut landat och lindat in tillvaron i milt ledighetsfluff... Inga förväntningar alls, och inte många tider att passa... sååå skönt!!!

Transporten har fått följa med till stallet, och vi har lasttränat tre dagar i rad. Och nu kan jag ärligt säga att det går som ett smör! Gå in gör han ju annars oxå, men nu kan vi stå och chilla, medan han mumsar hö. UTAN att vilja gå ut direkt. Och så kan jag gå fram och tillbaka och sätta på bommen om jag vill. Han kan gå in/ut halvt, stanna, gå fram och tillbaka hur som helst utan stress... Det gillar jag!!

Detta varvat med ridbana och skrittpromenader. Så idag när vi bestämt med Tina och Macke att det var dags för en rejäl uteritt (Ubbyrundan) så kändes det som en fantastisk idé! Och det var heeelt underbart skönt! Vi skrittade mest, men lite trav vart det oxå. Några mindre läskigheter som vi tog oss förbi, det vara bara traktorn lastad med en rundbal i full fart på vägen, som var obehagligare än Camilo tyckte var ok. Det gick bra, men nu är det snart dags att ta tag i detta. Bilar är ok, men stora traktorer/lastbilar/sopbilar/skördetröskor tycker han är lite väl läskigt...

Jag njuuter av ledighet, och hoppas att ni gör det samma!! GOTT SLUT och GOTT NYTT ÅR  

Jaha, det blev ändå så att jag inte åkte på träningen för Maria... Det berodde först och främst på att i samma stund som jag, efter en timmes sanering av skitig häst, fick höra att det varnades för ishalka här idag, bestämde mig för att jag inte ville chansa och åka ändå. Visserligen är ju de större vägarna helt ok, men jag skulle ju åka på småvägar oxå, och jag vågade helt enkelt inte köra med transport då. Man blir ju vis av erfarenheten heter det ju, och inte vet jag om jag är så värst vis i alla lägen, men efter ett par läskiga upplevelser i ishalka så blir man väl om inte annat, något mera feg...

Dessutom visste jag inte riktigt hur jag skulle ställa mig till att han inte kännts helt hundra av och till, och detta avgjorde nog mitt beslut en del oxå. Men Peter hade snällt nog kört fram och fixat bil och transport, redo för avfärd, redan igår. Därför var det ju bara för bra för att missa att ändå ta den med till stallet för lite lastträning.

Senast det begav sig var ju för några veckor sedan när vi åkte till Rotbrunna och Christofer Dahlgrenträning. Då gick lastningen bra, men jag märkte ju att vi kunde behöva lite mera övning. Efter den långa färden till och från Hällekis i September, blev han betydligt mera skeptisk till lastning än innan. Trist!!! För han var så lättlastad innan... suck... Men idag var det bara träning och inget skarpt läge, och det är inte så dumt att "sätta in på lastkontot" så att det går smidigt när man vill iväg nästa gång. Han var lite skeptisk i början, och jag tog det i små steg. Så småningom gick han in och då vart det godis och så backade vi ut och gick in i stallet. Så varvade jag lastning med fix och sadling, och sen fick han gå in igen.

Efter ett pass på ridbanan (som gick riktigt skapligt!) fick han gå in ännu en gång, och sen var vi klara. Tror att jag höll på ca 5 gånger, men när det mörknat fick jag sätta på tändningen i bilen så att transporten blev ljus. Trist nog missade jag att fläkten var på full fräs, samt radion, så under våra lastningar passade batteriet i bilen på att ta slut... sååå snöpligt!!! För när jag skulle hem var bilen nästan död...........

Tur att man har en snäll och tålmodig gubbe! Imorgon ska jag ta med transporten (i dagsljus) och lastträna igen! Det känns bra att hålla på tills det blir lika lätt och enkelt som förut.