... eller kanske snarare 20 minuter. För det var ungefär så länge som dagens ridpass varade. Jag hade bara lite tid för ridning idag, eftersom en inbokad kund skulle komma tidig kväll. Men jag bara måååssste se om det blivit någon skillnad efter behandlingen som han fick igår. Bara för att kolla extra så blev det paden och enbart kapsonen på.

Började med att gå några varv ST, och han spårade klockrent!!!! Tror inte att han gjort det på samma perfekta sätt någonsin förut! Sen hoppade jag upp och skrittade bara runt litegrann. Vi hade sällskap av Sussie och Utopia i ridhuset, så vi höll oss på vår halva i det nyvattnade ridhuset (alltså, jag bara njuuuter av detta!!!!). Jag la ingen press på honom att gå i någon som helst form, utan han fick komma igång som han ville. Lite trav som funkade bra, och sen en galoppfattning till höger som gick som vanligt bra... och sen... testet... vänster fattning som han tog direkt utan något som helst motstånd!!!! Har inte hänt sedan före jag överanträngde honom på utebanan. Men han var nog lika chockad som jag, för sen blev det höger som han brukar bjuda på, när han visar att han vill, men inte kan vänster. Då tänkte jag att ok, vi travar lite istället... men DÅ, vill pålleälsklingen visa att han visst kan galoppera i vänster. Han fattade klockrent utan att jag ens bad honom... en, två, tre gånger, och jag berömde honom jättemycket.

Då blev jag så himla nöjd och glad, och nästan rörd över resultatet av behandlingen, så jag bestämde mig för att avsluta med lite trav. Men det tyckte Camilo var dötrist, för nu hade poletten trillat ner, BIGTIME, OCH DET GICK INTE ATT FÅ HONOM ATT GÖRA ANNAT ÄN ATT GALOPPERA VÄNSTERGALOPP!!!! Jag skrattade högt, han kunde inte längre trava, det blev vänstergalopp så fort jag öht tog tyglarna... jag fortsatte skratta, och han fortsatte galoppera... Tänk att jag älskar denna häst så otroligt mycket!!!!

Nu är jag väl medveten om att jag förstärkt detta beteende nästan lite för mycket, men det ger jag tusan i just nu. Jag är bara så otroooligt lycklig över att behandlingen bevisligen fungerar så bra! Att det finns hjälp att få! Att han är så villig att göra det jag ber om! Och att vi fått förutsättningar som fungerar för oss båda. Äntligen!!

Nu ska jag verkligen tänka igenom hur mycket och vad vi ska göra, så att det blir en bra nivå som vi kan hålla oss på. Utan för stora bakslag!

Idag kom Bea! Och jag måste erkänna att jag var lite fundersam över att få höra hur han egentligen mår. Inte för att jag trodde att det var något illa, men han gick så bra när vi kom till Kullinge, och sen har det blivit aningen sämre igen... MEN, nu tror jag att jag förstår lite bättre hur/varför han blev så. Jag har ridit igång honom ordentligt sedan vi kom, och när vi red på utebanan i förra veckan, blev det lite för tungt för honom. Han gick så bra att jag blev lite "carried away"... Dagen efter så märkte jag att han var trött, så då tog jag det ganska lugnt, och sen fick han vila på lördagen när jag var borta.

Söndag blev det en lugn skrittur med Sören och Utopia, och sen på måndagen började jag rida lite mera upptempo igen, men med mycket skritt och gymnasik. Men, hans mage har varit dålig under lång lång (lång lång) tid, så han kommer att behöva rätt så lååång tid innan han blir normalt opåverkad av att få jobba lite hårdare. Hans muskler klarar inte att bryta ner mjölksyran så snabbt som en frisk häst, så om han blir rejält trött har musklerna mycket längre tids behov av återhämtning. Inte för att han inte ska gå alls, men han behöver lättare jobb längre tid isf.

Tänk om man visste hur allt hänger ihop, så att det gick att göra bara rätt från början, men hur det än är, är han så mycket bättre ändå trots allt. Han har fått mera muskler, och hans mankam är avsvullen och fin. Han reagerade tydligt på behandlingen, och nu har jag fått ännu mera kunskap om tillskott med mineraler mm. Dessutom ska jag testa att ge honom kollodialt silver. Dom andra i stallet kommer inte att behöva Bea förrän till hösten, men Camilo behöver träffa henne om ca en månad igen. Det känns oerhört skönt att ha fått bättre insikt i hur han egentligen mår, och det känns oerhört skönt att han är så mycket bättre än när vi började, OCH att jag förstår att han inte klarar för hårt jobb! Bea var ändå väldigt positiv till hur han utvecklats under den här tiden. Jag känner ju sjäv att det blivit bättre men ändå... det finns alltid plats för funderingar. Men nu inser jag att det kommer att ta lååång tid innan detta är så bra det bara kan. Men målet "FRISK HÄST" känns trots allt liiite närmare  !

Jag inser att saker och ting ändras hela tiden, och det är ju omväxlande iallafall. Allt är inte bara välkommet dock... det har nu ett par gånger dykt upp bulor där sadeln legat an (dom försvinner direkt efteråt, men ändå....), och han har dessutom fått en liten knuta. Det är första gången jag sett något sådant på honom, och sadeln har han ju haft sedan september... Men men, det är nya förhållanden, och han har kanske ändrats en del även över ryggen, och jag har tydligen inte riktigt hängt med i svängarna. Så nu ska jag dels kolla om det är dags att ändra något på sadeln, det kan jag iaf göra själv, och dels så har jag bokat in en sadelprovning nästa söndag. Tjejjen som kommer har egna PRE och är van vid deras behov, vilket jag tycker är en stor fördel. Dessutom visade det sig att vi är bekanta sedan länge... Hursom helst ska de bli väldigt intressant!!! Hon har några sadlar som hon trodde skulle kunna funka för våra behov. Vi får väl se, men jag hoppas att det ska finnas en chans att hitta en som passar oss båda. Ingen av oss är helt enkel dock, Camilo behöver en kort sadel med VID kanal, och jag behöver en sadel som passar min anatomi, med lågt PB och låånga ben...

En annan upptäckt är att jag igår bestämde mig för att jobba honom från marken, och testa longreining för första gången på länge. När vi var i ridhuset i förrgår började det bli dammigt och torrt i ena delen, det har ju varit underbart sommarväder, så det är ju inte annat att vänta. Men det var inte värre än att vi kunde hålla oss på den nedre delen där det var helt ok. Så igår när vi skulle vara där, var jag beredd på ett både varmt och torrt underlag. Men döm av min oerhört positiva förvåning... Möttes av ett nyvattnat och nyharvat ridhusunderlag, och så var det dessutom svalt därinne oxå!!! Hurra!!!! Snacka om lyxigt! Jag visste att vi skulle få vara ensamma, eftersom dom andra hästarna var klara, så det var bara vi som hade hela ridhuset alldeles för oss själva. Rena drömmen!

Camilo skötte sig så bra! Bröjade med ST, sedan blev det longering med fin galopp i båda varven. Efter sedvanlig löslongeringsavslutning med rullning, var det dags att sätta på de långa tyglarna. Han jobbade på fint, och jag blir återigen förvånad över hur bra LR sitter trots att det var ganska länge sedan vi jobbade med det senast. Det blev bara skritt, för tyvärr finns det ett smolk i glädjebägaren och det ligger hos mig... Jag har till slut varit hos doktorn med min onda fot, och det visade sig att jag har artros i tåleden på höger fot. Det går att operera men det innebär ju en tids begränsning i både ridning och promenader. Men iallafall, det tål att tänka på när det blir dags hur jag ska lägga upp hans vardag. Han behöver röra sig, helst varje dag, och då kommer jag att behöva lite hjälp. Det finns ett par alternativ, så jag får väl börja fila på någon tanke på hur det ska gå till den dagen det blir aktuellt.

Gissar att det kommer att ta ett tag dock, så tills dess ska vi fortsätta att upptäcka nya bra saker i vår nya vardag på Kullinge. Ikväll ska vi upptäcka en ny uterunda tillsammans med Utopia och Sören. Roligt!

Inte för att man precis går och längtar efter dåligt väder, men det var ändå himla mysigt att få komma inomhus idag när det regnade ymnigt ute!!! Camilo fick ju en välbehövlig vila i lördags när jag var borta på värsta härliga weekenden på Rånäs slott. Huuur underbart mysigt som helst!! Peter och jag, tjejjerna och en pojkvän, samt svärmor var oxå med och firade vår 20-åriga bröllopsdag! Det kunde absolut inte varit bättre eller mysigare, vi stortrivdes ikapp, och maten var ljuvligt god. Snacka om att bli bortskämd, och så var vädrets makter helt på vår sida dessutom. Rekommenderas stenhårt!

Så jag lämnade alltså Camilo i Evas vård, och lyckades otroligt nog att inte oroa mig ett endaste dugg. Vilket är ovanligt ovanligt för att vara mig! Men igår när jag kom dit kändes det som om jag varit borta i flera dagar, jag längtade så efter att hänga med honom igen. Passande nog skulle Sussies pappa Sören rida ut på fina Utopia (dom delar på ansvaret för Utopia), och då passade jag på att hänga med honom och få en första guidning på en bra promenadväg. Det passade oss utmärkt, men tyvärr blev det tydligt att Camilo var lite ömfotad när vi gick på gruset. Ångrar lite att jag inte skodde honom även i bak, men det får bli nästa gång. Men jag tycker nog att han går bättre med skor... tråkigt nog, eftersom det var väldigt enkelt och billigt att ha honom oskodd.

Idag var vi som sagt i ridhuset, och jag började med att värma upp med lite ST. Det går rätt hyfsat, men när jag har sadel på vill jag inte longera honom så mycket, och inte i trav. Då slår stigbyglarna honom bakom sadeln, och det gillar han inte. Inte jag heller, så vi skippar det. Han var fin att rida, men det märks tydligt att hans höger bak ställer till med lite tråkigheter. Hoppas att Bea kan hjälpa honom med det på söndag. Det ska bli så fruktansvärt intressant att få se om det blivit någon skillnad! Och för att inte tala om hur spännande det ska bli att se om det blir ytterligare någon förbättring när vi har så himla mycket bättre förutstättningar för ridning nu!

Jag kan bara helt kort konstatera att jag är sååå glaaaad över att ÄNTLIIIIGEN ha fått tillgång till ett riiiidhuuuus!

Det är väldigt svårt att veta vad som egentligen rör sig i Camilos huvud... och kropp... Men i mitt huvud känns det så himla bra! Han har helt klart "köpt ner sig", inget gräs, mindre hage och kortare tid ute. Men faktum är att han känns väldigt mycket bättre att rida. Han vill, han bjuder på mer, han lyssnar och försöker verkligen prestera det jag ber om. Det känns som om handbromsen har släppt och att det finns mycket mera att hämta.

Vi har varit i ridhuset, gått på en liten promenad, varit ute på ridbanan och skrittat av på "utevägen". Allt har gått bra! Hittills ska man kanske säga ha ha, det är ju dagsformen som avgör. Men det är helt klart avgörande vilket underlag vi har, för det märks stor skillnad när vi är i ridhuset, jämförelsevis ridbanan som vi hade förut.

Stallet funkar jättebra! Det är så skööönt med varm sadelkammare med varmt och kallt vatten och diskbänk där man kan fixa med div matgojs och byttor. Ett annat (varmt!) rum där jag har mitt skåp och med gott om plats för alla saker och kläder mm, samt stort fikarum med ett riktigt kök. Där kan man sitta och se ut i ridhuset oxå om man vill. Det finns gott om plats för att "grooma" i stallet med egen sadelhängare och krokar till varje box, en spolspilta och en annan separat skoningsplats. Vid hagarna finns vattenkranar mellan varannan hage, lätt att fylla en hink som är enkel att hålla ren vartefter. Han kommer helt klart att bli van vid billjud, för det går en väg vid sidan om stallet och stundtals är det mycket trafik där. Stallet ligger på vägen mellan Enköping och Bålsta, så det är nog många som pendlar däremellan.

Det går relativt snabbt att köra dit, det tar mig 20 minuter, och det är bra väg. Tänker lite då och då på hur det kommer att bli i vinter, jag är ju inte direkt någon vän av vinterväglag, men det är ganska onödigt att tänka på nu...

Nästa söndag, den 25:e är det återigen dags för Camilo att få träffa Bea. Hon kommer då till stallet, och jag är väääldigt spänd på att få höra om hon märker någon förbättring hos honom. Men det är jag mer eller mindre helt säker på, för jag tycker absolut att han verkar må mycket bättre nu. Hur det än är... jag måste forma hans liv så att han kan må så gott det bara är möjligt, så just nu finns det inte en chans att han kan gå i gräshage. Men sen kanske...

Nu bor sedan igår kl 15, Camilo och hans 110 bal hö, 30 säckar spånpellets och en icke oansenlig mängd grejer, på Kullinge. Han tyckte att det var en dålig idé att åka transport, och inte förrän husse tog tag i situationen, så gick han in.... Hurra för husse!!! Han har kanonbra "skills" som lastare av hästar, och det är inte första gången som han bevisar det (roligt att han får göra något bra han oxå!!), går bara helt sonika rakt in och om det tar stopp, så tar han i lite till vilket till min otroliga förvåning brukar lyckas. Frågan är väl bara vad som händer nästa gång jag ska iväg... blir det bättre eller sämre då...

Vi har äntligen fått dit allt, nästan, och det känns otrooligt skönt att ha landat på plats. Det är bara ca 30 halmbalar kvar på loftet i Hacksta. Dom får ligga kvar där så länge, så ska jag åka dit och hämta dom någon gång framöver. Så länge får jag ta ett par i taget i min lilla bil. Nu går det ju åt lite mera halm, eftersom det inte finns många strån öht i den hage Camilo går i. Han har ju tyvärr "köpt ner sig" om man frågar honom, men faktum är, att han inte är svullen bakom ganascherna alls idag. Vilket jag inser att han varit mer eller mindre under en ganska lång tid. Att gå och äta på tillväxtzonerna på gräset i hagen, har nog varit en stor belastning för hans metabolism. Och jag är rätt så övertygad om att det inte varit någon långsiktigt bra lösning att ha honom i den hagen under hela sommaren. Det skulle helt enkelt varit svårt att få honom frisk utan att ha börjat om från noll. Hans system behöver vila från för mycket onyttigheter.

Han blev avmaskad innan vi åkte, och det kändes inte jobbigt heller med tanke på att han hade ganska mycket marrar. Nu äter han dessutom sedan idag, bara torrt hö, och det tror jag att han mår väldigt bra av. Tyvärr går dom in rätt så tidigt på eftermiddagen, så han behöver mera ätstimulans nu än tidigare. Men som sagt, det är bara illa att gå och käka gräset ända ner på rötterna oxå.

Nu har vi till slut ääääntligen tillgång till RIIIIDHUUUUS!!!! HURRA!!!!! Och igår när vi kom dit och allt lugnat ner sig med alla som var där samtidigt, gick vi till slut dit och bekantade oss med det i lugn och ro, bara pålle och jag. Camilo var lite taggad, och nosade nyfiket på det mesta men jag gick väldigt pedagogiskt runt och visade allt (för mig själv oxå!) flera varv. Efter en stund och några tappra försök till ST-träning, så släppte jag honom lös istället. Mycket populärt minst sagt, då blev det minsann tjolahopp av guds nåde, och samtidigt fick han utlopp för uppdämd energi och chansen att släppa på alla spänningar. Trots detta hade jag hela tiden i huvudet att vi skulle vara där och kunna slappna av, och känna att vi trivdes. Till slut var vi väldigt nöjda och lugna, och kunde gå upp till stallet för en genomgång av nattrutinerna.

Idag har jag lyckats låta bli att oroa mig!! F-n tro´t för det är min specialgren sedan tidigare. Men jag tror nog att jag lyckats mota bort det värsta molnet, för jag har varit helt lugn hela dagen. Han verkade väldigt glad att se mig när jag kom dit, men jag tror att han är väldigt fundersam över om vi ska stanna där, eller åka hem snart... lite jobbigt... men det får väl ta sin tid. Han verkar inte lida direkt heller, ser pigg och glad ut iallafall. Det var lite bökigt att fixa allt fix, men det får ge sig med tiden. Sen var det dags för första ridturen i ridhuset. Sussie var där och hon skulle oxå rida sin fina Utopia (morgansto). Så vi gjorde sällskap ner till ridhuset, och jag kunde återigen känna en begynnande tacksamhet för att nu få tillgång till allt som jag saknat så länge, och att vi äntligen vågat ta steget att flytta till ett ställe med ridhus. Så himla mysigt!!! Jag längtar tills när jag kommer att vara där ensam med Camilo och dessutom ha fin musik i anläggningen.

Det var nästan för bra för att vara sant, men han gick jättefint och verkad gilla underlaget där! Vi kunde göra saker vi inte klarat på länge. Om någonsin! T.ex växla mellan kort trav och galopp på volt. Hittills har jag knappt kunnat galoppera honom på volt öht. Än mindre jobba med tempoväxlingar... Jag njöööt och kände mig så himla glad över att vi båda trivdes där. Det är ett mysigt ridhus. Hemtrevligt!

Nu ska jag försöka slappna av och sova... det har inte blivit för mycket av den varan på sista tiden...

Igår var det dags att börja tömma skåpet i stallet, och fylla bilen med allt som kan undvaras fram till flytten på söndag. Det var inte helt lite, och även om jag gick igenom och sorterade alla mina lådor i höstas, så kan man ju ganska snabbt konstatera att där finns en otroolig mängd prylar som jag ganska säkert aldrig kommer att använda. Så då uppstår ju det största i-landsproblemet man någonsin kan ha... VAD i hela friden ska jag göra med allt som jag inte behöver???

En del av det får åka med hem, och en del får åka med till Kullinge. Där finns ju stora hästar som behöver jättefina grimmor och kanske något träns oxå. Camilo kan inte ha storl full, och jag tycker att fina lädersaker gör sig bättre använda än nerpackade i plastlådor. Nä, det är dålig "feng shui" att lagra saker som jag inte behöver. Har jag hört...

Passade på att tvätta några schabrak oxå, men inser nu att dom ligger kvar i maskinen... hmm... Idag blir det ännu en maskin full. Känns bra att ha med rena grejjer.

Det var nu två veckor sedan Erika lämnade oss, och samtidigt så försvann ju Sanna från stallet. Jag vet att hon kastat frestade blickar på honom (inte helt oförståeligt) så jag frågade häromdagen om hon ville komma och rida lite på honom innan vi flyttar. Så igår kom Sanna och fick prova på att rida honom. Eftersom hon är min elev (för det mesta iallafall) vet jag ju ganska bra vad hon kan. Men det är ju skillnad när man sitter på en häst man inte känner. Men det gick jättebra, och jag fick kvitto på både att hon är duktig, och att Camilo blivit ganska duktig han oxå. Men han är en känslig kille, och man märker att han är petnoga med balans och en känslig hand. Men det var jätteroligt iallafall och det var säkerligen inte sista gången Sanna satt på honom.

Nu ska jag strax åka till Kullinge och lämna av ett lass, och sedan kommer spånpellets, behagligt levererat direkt till stallet. Så skönt!!

Så länge man är på bättringsvägen, så känns allt helt ok. Det är just det, att man trots allt märker att man är på bättringsvägen, och inte bara harvar på nå´t steg fram och sen nå´t steg tillbaka... Men nu så tror jag mig ändå kunna känna att det går bättre. Förra veckans korsgalopper lyser med sin frånvaro, och jag är milt fascinerad av detta faktum. Den mesta skillnaden är faktiskt att jag återigen trappat upp ST, och dessutom börjat jobba mera med "work in hand" eller "markarbete" (på AR-vis alltså, inte hoppförberedande markarbete).

Det positiva är att jag märker skillnad på hur mycket lättare det är att få till något vettigt (som jag tror iallafall), till skillnad från när vi började med ST. Han spårar betydligt bättre med sitt högra bakben i vänster varv, och gör fina skolor på rakt spår. På volten har vi svårare med slutan, men det beror mest på mig, eftersom jag inte lärt mig göra den så sedan tidigare... Men jag ska ju inte visa upp detta jobbet i något som helst sammanhang, så om jag får ut bra gymnastik på andra sätt är jag tacksam för åtminstone detta. Prestigen sedan tidigare år som AR-aktiv, har släppt det hårdaste greppet. Inte så att jag inte har drömmar och ambitioner, för det har jag verkligen! Men det känns inte längre så viktigt att visa upp vad vi gör för någons kritik.

Vi har varit på banan i ett par dagar och ridit lite mera aktivt. Andra passet gick bättre, och då kändes han riktigt fin emellanåt. Igår blev det ett rent ST samt w.i.h-pass från marken. Det gick bra, och jag kände mig så nöjd med att han kunde galoppera jättefint, utan några antydningar till korsgalopper öht. När han var lös kunde han galoppera på en liten volt runt mig, i jättefin rund galopp. Då blir jag så himla glad. Men bommarna som jag dagen till ära släpat ut, dom ville han bara trava över några gånger, sen fick det räcka. I.o.m att han är lös när jag föreslår lite trav över bommarna så blir det liksom han som får bestämma hur många gånger vi ska hålla på. Och om han inte längre har lust, så går det alltså inte att tvinga honom fler gånger. Det är en del av charmen med att jobba en häst helt lös tycker jag.

Idag blev det en lite märklig blandning av allt, vi började med ST på banan, sen satt jag upp och siktade på att vi skulle rida ut en sväng för att slippa banan. Men Camilo tyckte inte att det var någon bra idé alls... han såg sabeltandade tigrar överallt, och var verkligen på tårna. Men skam den som ger sig, vi kom iväg iallafall, och även om han var taggad och spänd, så höll han sig på mattan och skötte sig fint. Det känns som om jag verkligen behöver uppleva att det är ok, och att det går bra fast han är så skvattig. Men det har blåst och varit sådant där typiskt sprakfåleväder idag. På tillbakavägen tänkte jag att jag skulle ta ut honom på banan och släppa honom lös en snabbis medan jag plockade bort efter mig. Så väl hemma tog jag av sadel och träns, och så fick han vara lös på banan en stund medan jag släpade bort alla bommar från våra övningar. Måste ju ändå städa efter mig nu när vi snart flyttar.

Han rullade sig som vanligt, och sen fick han utlopp för all den där spänningen som han gått och hållit inne med. Tjolahopp, skuttiskutt, och brallibrall... Sen var han liksom färdig! Testade lite ST i liberty som vi inte gjort öht på ett par månader nu, och det gick ok.

Idag har jag beställt spånpellets till nya stället, och nu börjar det närma sig på allvar! Planerar så smått att flytta massor av grejjer på fredag, så att det mest är pålle som ska åka på söndag. Pirrigt!!!!