Det här med ridning... det är ju både ett nöje och avslappning, och en viktig del av att hålla hästen i bra skick. Jag har ambitionen att njuta så ofta och mycket jag bara kan, samt att få igång en hållbar kondition och en Camilo som funkar bättre rent fysiskt. Men det är rätt knepigt mellan varven, för jag tycker inte att jag lyckas med det just nu... känns som om jag kommit in i en dipp när det gäller det "nyttiga" med ridningen. I övrigt stortrivs vi nog rätt så bra han och jag, för vi har ridit ut på jättehärliga promenader. Inte så mycket krav, bara lite backe upp och backe ner, kliva över stock o sten, lite trav, lite galopp och allt detta till ackompanjemanget av ihärdigt fågelkvitter. Sååå mysigt! Men idag när vi skulle vara lite mera "nyttiga" och rida ett upptempopass på banan, så var inspirationen väldigt låg. Det blev inte så mycket upptempo heller, jämförelsevis var det nog inte så värst jobbigt. Inte så som jag hade tänkt mig iaf. När vi hållit oss på banan ett par dagar i rad, så är han betydligt mjukare, och jag får en mjukare vänsterböjning i honom. Men efter några dagar ute, så blir han rak och stel i vänster sida igen... suck...

Och så hade vi sällskap av Catrin med fina Corinne. Dom är jätteduktiga, men det är svårare att få honom helt koncentrerad och avslappnad när vi har sällskap. Han måste ha koll, och när dom kommer för nära blir han lätt spänd. Fast lite kul är det oxå, vi är ju vana att vara ensamma i princip jämt. Det märktes skillnad när dom var klara och gick in, för då kunde han slappna av och blev riktigt trevlig. Jag har totalt ledsnat på underlaget på banan oxå, det är för hårt i spåret, och alldeles för löst innanför. Banan är i svårt behov av att ses om med lite uppmärksamhet, och nu får det nog ske snart, dom ekipage som kommer nya har ännu mera krav än jag... Är man tävlingsryttare så är man.

Efteråt skrittade vi av ute på vallen istället, Camilo tycker nu inte längre att kossorna och kalvarna är läskiga. Vi gick förbi när dom stod precis vid staketet, och han tvekade inte ens. Himla skönt att han lärt sig att det är helt ok. Men även detta har vi tränat på, så jag får väl vara glad att något funkar iallafall. Jag ska göra om samma pass imorgon, men då ska vi vara lite mera organiserade än vad det blev idag. Kanske börja med att rida fram på gräsvägen... Måste dock lära mig att gå in i min "träningsbubbla" igen, i synnerhet nu när vi ska flytta till ett ställe med fler som kommer att rida samtidigt. Det kunde jag för några år sedan när jag hade Philip vid Säwa ridcenter. Där var det minsann mer än full fräs på ryttare runt omkring oss för det mesta. Typ ponnyungar i vild framfart, samt ridskoleridning (med allt vad det innebär). Då gäller det verkligen att ha koll på dom andra samtidigt som man försöker uträtta något vettigt med hästen. Men jag lär mig väl igen hoppas jag... Snart så...

Det borde ju inte vara någon större skillnad på hur man tänker sig vardagen i stallet, bara för att vi ska flytta, men det är det... Jag kommer liksom inte riktigt på vad jag ska göra, och det jag egentligen vill fokusera på får vänta tills jag kommer till bättre underlag. Det är för djupt på vår ridbana för att jag ska vilja jobba på volten, och Camilo skulle behöva den typen av arbete för att komma tillrätta med det som är jobbigt för honom.

Han går bra och gör det han ska, men dom där irriterande korsgalopperna dyker upp lite då och då. Och speciellt när han är lös och får springa som han vill... Häromdagen när vi haft ett bra ST-pass, så fick han vara lös och rulla sig på ridbanan efteråt. Eftersom det hade blivit lite svalare så var han piggelin, och jag behövde inte ens be honom innan han var i full gas på ridbanan. Han såg glad och sprallig ut, och såg ut som en vild och vacker PRE-hingst, MEN.... han hade ingen som helst koll på vilken galopp dom olika kroppsdelarna hade. Det var rätt, kors och tvärs, bytte i var och varannat, skuttade jämfota med bakdelen, och allt detta i en enda röra...

Jag har lovat Bea att sluta upp med att oroa mig. Tränar verkligen riktigt stenhårt på det just nu! Måste påminna mig minst 10 gånger om dagen (eller snarare dygnet, eftersom tankeverksamheten inte alltid tar ledigt medan jag sover) att jag faktiskt inte behöver oroa mig, eftersom det ändå inte gör någon positiv skillnad för något alls. Så nu så oroar jag mig alltså inte längre för detta, utan konstaterar lugnt att min häst kan galoppera lika fritt och elastiskt som en sambadansös på speed...

Igår red vi ut i den vackra men svala kvällen. Nu är mitt sadelmullimull otrooligt skönt, och jag njuter faktiskt lite av att det liksom behövs trots allt. Vi skrittade mest, men passade på att göra gymnastik och mera fokuserad riding hela vägen hem. Kossorna och kalvarna går nu sedan några dagar i stora hagen bakom stallet. Kalvarna är suuupersöta när dom skuttar runt och sprallar med svansarna högt i vädret. Camilo tycker dock att dom är lite väl spralliga, och blir aningens taggad av detta, så energin på vägen hem var det inget fel på om man säger så. Han var ändå jätteduktig, och lyssnade bra.

Nu har jag hittat ett ok hö, och om en liten stund ska jag åka dit och köpa ca 100 balar. Om det går att få ihop, för dom hade haft besök av rådisar som käkat av balsnörena på flera av dom balar som låg längst fram... jäkla djur!!! MORR!!! Men det är ingen ide att pruta för det, för nu är det huggsexa på hö. Dom hade fått många svar på annonsen, så jag får tacka min lyckliga stjärna att jag var först i ledet! Och om jag har tur, så är det lika bra som jag tror även under dom trasiga balarna. Dessutom visade det sig ligga ganska nära Kullinge, så det blir inte långt att köra två vändor. Kanske dags att köpa en lott?? Hmm, jag väntar nog tills efteråt... det blir knepigt att få upp hundra balar på en skulle om det inte finns två balsnören runt balarna när dom ska upp på elevatorn...

För ett par år sen så förvandlades traktens lokala bensinmack, till Liquisini ridsportbutik. Hur otippat som helst, men väldigt kul tycker alla hästmänniskor som bor häromkring. Och det är nog inte helt få verkar det som. Där tar dom även emot begagnade sadlar för försäljning, och så kan man boka utprovning om man är ett gäng som vill testa lite mera organiserat. Så länge man är intresserad av "vanliga" sadlar, så finns det ju massor att välja på. Men råkar man vara intresserad av iberiska/akademiska modeller, ja då krymper ju utbudet till ca 1/50. Så när jag idag äntligen kom mig för att lämna in min Star Trekk dressage för försäljning, så förstår ni säkert hur kul det var att upptäcka en Star Trekk barock-sadel i lovande storlek. Svart såklart, men ändå. Om man vill får man låna hem en sadel för att prova själv, för endast 100 kronor!!!! Det var bara för bra för att missas, så jag lånade hem barocken för en provridning nu ikväll.

Det är alltid lika spännande att se vad som kommer att hända. Det första jag kunde konstatera var att jag inte var bekväm med den alls... kåporna slutade precis i knävecken och sitsen var betydligt hårdare än i min Espaniola. Redan efter en liten stund gjorde rejält ont i knävecken, och jag kan nog se fram emot vackert blå minnen av den stunden imorgon och ett tag framöver. Började iallafall på volten med böjning och lite uppmjukning. Det gick bra för Camilo verkade det som och därefter blev det trav. Inte skönt alls! Snart testade jag galoppen, och väntade mig inga stordåd direkt, men då blev jag verkligen förvånad... han gick jättebra!!! Han tog galopperna lätt och utan övertalning, och vänster var lika lätt som höger!!! Vad ska man tro?!?!?!?! Nu kryllar det av funderingar i skallen på mig, IGEN! Och jag vill naturligtvis försöka lista ut vad som gjorde den positiva skillnaden för Camilo.

Om den inte varit så himla oskön att sitta i för mig, så hade det varit svårt att släppa den faktiskt! Annars hade man ju kunnat fira vår ettårsdag (som var i lördags den 26:e, då hade Camilo bott hos mig i ett år  !!!!) med att köpa en ny sadel. Men det var ännu en detalj som var lite svår att bortse ifrån, när jag tog av sadeln hade han blivit lite ruggad i pälsen mitt under sitsen. Så den var nog inte optimal trots allt. Men ändå, det var skillnad på galopperna, och det är nog där jag märker den största skillnaden öht när det är något som han gillar eller ej. Det är svårt att glömma känslan jag fick när jag provade Wow-sadeln förra sommaren, för det var verkligen wow när vi hittade rätt bomvidd och kanalbredd. Typiskt att den inte var skön att rida i för mig...

Jaha, då känns det som om man helt utan förvarning börjat planera för nästa resa ut i sadeldjungeln igen. Har man väl börjat nosa på det projektet är man hopplöst förlorad, om man har en d-la tur, kommer man kanske ut på andra sidan med en förhoppningsvis passande sadel. Utan att bli ruinerad, eller osams med sin lagvigde....

I torsdags kväll hade vi stallmöte, och då fick de som inte hört att vi skulle flytta veta det. Stämningen var dock god, eftersom vi hade med vår nya stallkompis Catrine som kommer med sitt sto Corinne nu i veckan. Dessutom kommer det en tjej med två D-ponnyer som är jätteduktiga på hoppning, och tävlar framgångsrikt i det. Dom kommer om en månad tror jag. Som om det inte vore nog, så finns det ett par tjejjer som delar en häst, dom vill oxå komma till oss om det går... Så det verkar inte bli några större problem att fylla stallet. Dom kommer från samma ställe, och där råder just nu tydligen ett smärre kaos. Alla vill bara bort, och det är inte så konstigt när man får höra hur dom har/haft det.

Efter mötet gick jag ut i stallet och träffade Sanna och Inger, som förberedde inför att Erika skulle lämna oss på fredagsmorgonen. Det var lite ödesmättat och sorgligt... jag blev kvar till sist, och passade på att klappa om Erika extra mycket. Jobbigt!!! Tänkte så mycket på det hela när jag vaknade på fredagsmorgonen, och undrade hur mycket dom vet om vad som väntar egentligen. Och hur mycket de andra hästarna vet om vad som ska hända. Jag tror ju att djur har betydligt mycket mera koll på saker och ting, även om de inte alltid förstår innebörden i olika skeenden. Men känslor förstår dom helt klart. På fredagskvällen red vi ut på en helt underbar tur med Strumpan och Helena. Kvällen var fantastisk, och vi njöt lika mycket alla fyra.

När vi kom tillbaka till stallet ville jag skynda mig hem, och efter avdressning av alla pryttlar, så fick Camilo gå in i sin box. Eftersom Macke gärna vill passa på att bita honom i baken, vilket resutlerat i att Camilo kastar sig förbi hans box, har jag numera installerat en grej hos Macke... Han ska ta in huvudet i boxen när Camilo går förbi, så får han en godis. Perfekt klickerövning! Funkar klockrent, och Camilo går numera lugnt och sansat förbi. När Camilo gått in fick Macke sin godis, men då blev jag helt tagen... Han stod med hängande huvud, godisen mellan läpparna och så fruktansvärt olycklig ut. Efter en stund släppte han godisen på golvet... Han var så oerhört ledsen över att Erika var borta... Har aldrig sett en häst sörja så... Jag grät och klappade honom en lång stund. Han stod så stilla och det är INTE likt honom!! Efter en stund tittade jag in hos Camilo och klappade lite på honom oxå, men han hade blivit helt sotis och försökte bita mig!!!!!!!! Så har han aldrig gjort förut!!!

Innan jag skulle åka tog jag varsin tuss hö till hästarna, men när jag slängde in den hos Macke rörde han sig inte ur fläcken... Han stod kvar med hängande huvud och såg så ledsen ut. Jag grät och klappade honom en lång stund innan jag åkte hem... såå tomt det var, hon fattades verkligen. På morgonen nästa dag fick jag ågren och tänkte att han kanske mådde dåligt, kanske fått kolik eller något... Var tvungen att kolla med tjejjen som släppte ut, men då hade han varit som vanligt igen. Han hade helt enkelt bara varit sååå ledsen.

I lördags blev det mockning av hage, och en gofika i solen istället för ridning. Jag hade äääääntligen hämtat min julklapp som kommit, och ville testa såklart. Beställde ju ett fårskinnsöverdrag till min sadel, som blev fel, men nu har det nya till slut kommit. Lagom tills det blev 20 +, men ändå. Julen varade i detta fallet ännu längre än till påska, ha ha!! Idag har jag iallafall ridit ett upptempopass med mullimullsadel. Hur skönt som helst! Det gick ok, men inte överdrivet bra. Saknar bra underlag... men snart så!

Nu är det klart! Nu har jag till slut bestämt mig... Någon gång under Maj månad kommer Camilo och jag att flytta till Kullinge. Det känns jättetråkigt att lämna alla goa stallkamrater, men även där blir det förändringar... På fredag får vi släppa taget om Erika... söta fina lilla tanten... Någon gång är det dags för alla, och hon är utdömd pga sina bakknän som är knackiga, så då försvinner ju Inger och Sanna. Sanna kommer kanske att bli kvar som hjälp med Macke och kanske Strumpan, men ändå... Tina ska lämna Macke på foder, och frågan är om han blir kvar eller flyttar i sommar.

Det kommer några nya hästar till Hacksta oxå. Tre nya hästar är på gång, och nya trevliga mattar (och husse) med dom. Jag hoppas och tror att det kommer att bli jättebra för dom som kommer dit, och att alla hästar och människor ska trivas lika bra som jag gjort i flera år. Kanske det kan bli lite nya tag med sådant som behöver fixas oxå... men nu blir det inte längre jag som kommer med en massa (frågvisa) idéer om allt möjligt.

Idag red vi ut med Tina och Macke. Camilo kändes pigg och glad, och jag trodde att han skulle vara minst lika piggelin som förra gången. Fast han verkade helt cool, och även om han skrittade på friskt, så kändes han ändå avslappnad och glad. Jättemysigt! Tyvärr var det betyyydligt kallare ute idag, och jag hade på mig alldeles för lite kläder... så det var ganska skönt att komma tillbaka till stallet. Det är inte så lite sorgligt när man vet att en fin hästkompis ska lämna oss, jag vet bara för väl hur det känns när beslutet är fattat och att sen gå och vänta på d-dagen...

Hästar och människor kommer och går, inget är beständigt, och allt förändras sakta men säkert.

Vilka vackra dagar vi haft. Hästarna trivs i solen, nu innan stickisarna och flugorna kommit. Men lite knott är det nog i farten, för skapet var prickigt av små miniskorpor idag när jag kände efter... Inget gott som inte har något ont med sig trist nog.

Igår fick vi besök av ännu en kompis som heter Karin. Så himla praktiskt att alla heter samma ifall man skulle bli glömsk... men lite förvirrande för andra som försöker hänga med när man ska berätta om det hela. Men iallafall... Vi åkte till stallet och nördade lite tillsammans med Camilo, som hon fick träffa för första gången. Det har tagit tills nu innan det vart lite tid över. Han var söt och duktig och bjöd på en insiktsfull stunds ridning på banan. Det är nog lite annorlunda att rida PRE jämförelsevis en isis... Men till slut så blev det ändå bra, och vi kunde enas om att både hästar och människor vänjer sig vid varann efter en tid tillsammans. Camilo rids ju i princip aldrig av någon annan än mig heller.

Idag har han fått skor på i fram. Inte för att hans hovar är dåliga, hovis vill nästan inte sko dom, men Bea tyckte att vi skulle testa för att se om han blir lite mera framåt och vill ta för sig mera gångartsmässigt. Tyvärr kunde hovis konstatera att han hade en liten diagonal obalans. Han hade flutit ut på yttersidan höger fram, och motsvarande innersida vänster bak. Vad detta beror på ville han inte spekulera i. När han skodde vänster fram, stod Camilo som en klippa. Men när det var dags för höger fram, så ville han hellre sätta sig i levad än att stå med den foten upp.... suck... och jag som looovat Bea att sluta oroa mig.... f--n...

Jag börjar fundera i banorna sadel, tänder, annat...Vad ska man tro?? Får väl ha tålamod tills det blir dags för nästa gång Bea kommer. När man bara haft hästen i ett år, är det så otroligt mycket som man ändå inte har listat ut om hur den funkar över tid. Vad har med vad att göra?? Vad spelar roll i sammanhanget, mat, utrustning, underlag?  Jag är så fruktansvärt trött på att famla i blindo... tänk om man bara kunde fråga hästen rakt ut? VAD ÄR FEL???

Men det är iallafall vackert väder! Det hjälper ju trots allt till att hålla humöret uppe, och jag har nya planer för framtiden!

Tänk så många trevliga nya människor jag mött tack vare att jag har haft häst... Det är ett fantastiskt sätt att träffa likasinnade och nya bekantskaper som delar samma passion. Visst träffade jag massor av hästtokiga tjejjer när jag var yngre oxå, men det är knappt någon som hängt kvar genom åren. Igår fick jag besök av en av dom nyaste, Monica, som oxå har en PRE-valack. Tack vare att Karin (W) haft henne som elev, och tipsade mig om att Monica hade en sådan trevlig PRE som jag borde träffa, så har jag fått en ny jättetrevlig kompis.

Efter lång lunch och fika hemma hos mig, åkte vi äntligen till stallet och Camilo. Jag var ju inte så lite nyfiken på hur han skulle kännas efter Beas behandling. Jag testade att sätta på bootsen för att minimera slitaget och ev obehag, men efter en stund satt jag av och tog av dom. Han kändes lite bromsig, och inte alls framåt som efter förra behandlingen. Det blev lite skillnad, men det viktigaste var ändå att han kunde fatta båda galopperna villigt och lätt. Visserligen är det fortfarande lite svårare i vänster, men ändå. Jag kände mig inte helt hundra nöjd, men det får ge sig med tiden.

Idag gjorde jag om ST-passet från häromdagen, men med ett tillägg med lite mera gymnastik. Idag gick han betydligt bättre och mera framåt. Kändes pigg och glad att rida. Jag sätter på paden när jag gör dom här passen. Dels är det lättare när vi börjar från marken, dels är det lite mysigt att rida på den mellan varven. Han gick riktigt bra på volten och kunde spåra fint. Det är iallafall en stor skillnad mot förut!! Vänster galopp kommer inte helt lätt i början, men när han väl tar den rullar den på helt ok. Jag ställer inga stora krav på honom, det får gå i små etapper. Men det känns ändå att det sakta sakta går åt rätt håll. Trägen vinner heter det ju...

Igår ville jag satsa på att jobba med ett renodlat och för första gången på ett tag, koncentrerat ST-pass. Jag ville verkligen se hur han skulle göra om jag var riktigt noga. Dels för att kanske veta lite bättre tills Bea skulle komma idag. Började på lilla volten, och kunde direkt konstatera att höger bak inte spårade alls (har varit svårt i varierande grad förut oxå) när vi var i vänster varv, det hamnade väldigt mycket utanför. I höger varv däremot gick det jättemycket bättre. För att jobba med höger bak gick vi ut på spåret och så småningom fick han jobba med vänsterslutan för att få in bakbenet lite bättre. I höger varv vart det istället öppna. Höll på så ett tag, och sedan gick vi tillbaka in på volten. Genast var det betydligt bättre, vilket ju betyder att det är meningsfullt att träna.

Sen hoppade jag upp, och gjorde samma sak igen fast uppsuttet. Avslutade med lite mjuk trav i koncentrerad form, noga, ordning och reda liksom. Och han gick jättefint! Jag vet att detta inte ser ut som mycket för de flesta, men förmodligen är det ändå ganska jobbigt att gå så noga större delen av tiden. Det kändes iallafall jättebra!

I morse kom så äntligen Bea ut till oss. Hon kunde ganska snart konstatera att han var mycket bättre än förra gången, även om det är långt kvar. Det var lite olika saker som behövde hjälp, han fick nålar och magnettäcke, samt "hands on" s.a.s Jag fick lite nya direktiv ang ridningen, och det känns mycket mera i linje med min magkänsla och hur jag tänker. Magkänslan är inte så dum faktiskt... Vi kunde konstatera att det var en himla tur att jag inte avmaskade honom då förut när P-M var ut. Hans magstatus hade förmodligen blivit ännu sämre efter det.

En sak som jag tänkt på bara de två senaste dagarna och som Bea nu bekräftade, var att han behöver skos. Jag har inte behövt verka honom mer än lite i bak sedan september!!! Han tillväxt har helt enkelt varit i balans med slitaget. Men nu när hovarna är lite mjuka efter allt regnande, tål dom tydligen inte alls att gå så mycket som han gör nu. Det märkliga var att han slitit dom jättemycket bara från ena dagen till den andra. Så nu blir det alltså skor till slut. Konstigt, jag som trodde att det var vintern som skulle skapa behovet, men så var visst inte fallet. Kanske att han rör sig bättre... märkligt är det iallafall. I mina mörkaste stunder fantiserar jag om att "någon" tar ut honom på natten och rider på honom... Det känns inte alls speciellt tryggt i stallet längre. Faktum är att det är skitjobbigt på riktigt. Vi får väl se vad som kan göras åt saken. Det går lätt att bli nojjig på allvar efter det som hände förra veckan!!!