Det är ju tur att folk kommer ihåg sådant som jag inte minns... Sanna påminde mig idag om att det var i tisdags som Camilo fick det märke på låret som jag tyckte såg ut som en slags brännmärkning, utan att vara bränt alltså... Det var alltså i tisdags, och det jag inte mindes förrän idag, var att han även den dagen var skitig i rumpan.... alltså, någon hade även denna gång gett honom något att äta som han inte mådde bra av. När man står i rätt ljus kan man fortfarande se avtrycket! Fatta hur hårt någon måste ha tryckt för att det ska sitta kvar i en vecka!!! Det är dessutom på den vänstra sidan som han oftast sover på. En hel vecka med rullningar, borstningar, sov, och täcke på...

Ringde och polisanmälde det hela idag. Det är alltså "skadegörelse" på häst... Polisen jag pratade med otroligt trevlig, intresserad och tillmötesgående. Jag berättade att det varit ett fall för ca ett år sedan på samma sätt, och då kunde hon söka upp det och konstatera att den anmälan gjordes på dagen EXAKT FÖR ETT ÅR SEN!!!!! Hur creepy är inte detta!!! Är det frångan om häxritualer eller något annat?? Det finns tydligen otrooligt många sjuka människor där ute.

Jag har varit så fruktansvärt störd över detta. I lördags och igår blev det inte något vettigt alls. Igår när jag skulle rida kunde jag inte koncentrera mig öht, så det var bara att lägga ner alltihop. Det började dessutom att regna, så jag tappade lusten totalt!! Inte vet jag hur jag ska rida nu heller, det känns som om vad jag än gör så vet jag inte om jag förvärrar eller förbättrar... suck... Så nu blir det en påse blandat, varken hackat eller malet. Ikväll red Sanna och jag ut en sväng, men eftersom Erika inte blivit riden på 2 månader, och Camilo inte gått ordentligt på en vecka, så blev det därefter. Två supertaggade pållar, med massor av spring i benen. På vägen hem ledsnade jag, och hoppade av. Hade jag varit ensam hade det varit lite enklare, då hade jag kunnat aktivera honom och sysselsätta huvudet istället för benen, men med Erika trippande och fladdrande på sidan om eller en bit bort, så blev det lite för mycket stimuli... När vi kom tillbaka gick vi in på banan en stund, och jag passade på att rida igenom honom lite mera än på mer än en vecka. Det fanns både en bra högergalopp och en ok vänster, som han inte ville fatta först utan envis övertalning. Men ändå. Och pigg var han som ett skrälle... Det kändes ändå ganska bra, men jag skulle verkligen vilja ha koll på läget på riktigt. På onsdag kl 10 kommer Bea till oss. Så skönt att hon kunde passa in det i sin övriga dag!!! Så skönt att vi slapp åka någonstans just den dagen, eftersom vi ska på begravning lite senare... en otroligt tung tillställning... Men jag hoppas ändå att jag får någon ny bra insikt av Bea.

Jag är så fruktansvärt arg! Jag släppte ut hästarna igår morse, och sedan mockade jag. Sedan på eftermiddagen åkte jag dit för att rida lite. Men då gjorde jag en väldigt obehaglig upptäckt... Någon dj-la människa har nu för andra gången varit in i vårt stall och klippt i svans och lite i manen på en häst. Denna gång var det Camilos svans... Visserligen inte jättemycket, men iallafall... Dessutom tror jag att han fått något att äta som han inte tålde så bra. Han var jättehård i mankammen och skitig i rumpan, på ett sätt han inte varit på länge... vad ska man tro.... vad ska man göra... vad kan man göra??? Vad vill man göra??? Vad vill stallägaren göra??

Det är frågan det!

Detta hände Erika förra våren, dessutom så hade hon något som såg ut som ett avtryck av något som nästan såg ut som en brännmärkning på ena skinkan. På samma ställe som det brukar sitta brännmärken. Det läskiga är att jag för ett par dagar sedan, upptäckte att Camilo hade någon slags avtryck på samma sätt när jag tog av hans täcke. Det såg nästan ut som en brännmärkning, och hade uppenbarligen stannat kvar hela dagen utan att försvinna, men jag trodde att han sovit på ett balsnöre eller något som gjort ett avtryck, nästan som en treklöver. Tänkte inte så mycket på det tills jag idag pratade med Sanna, och insåg att Erika haft samma märke förra året. Faktum är att det fortfarande går att se lite av det på honom...

Alltså, vem gör sådant???

Jag är så arg!!! Och känner mig inte längre trygg där. Bara tanken på att någon gör saker med min häst...

Och det är ju inte första gången heller...

Jag är så otrooligt störd av det hela, så jag kan inte koncentrera mig på ridning eller något annat seriöst... Det är bara tankar på vem och varför som surrar i huvudet.

Först vart det en aningen mer seriös ST-start på dagens pass, sen hoppade jag upp. Jag hade paden på idag oxå, det kändes lite nymodigt och mysigt igen, och jag hade ändå inte tänkt göra ett långt pass med mycket trav och galopp. Det blev mest skritt, och lite trav, sen avslutade jag med att bara testa att fatta galopp.... ville bara testa liiite, och se om den skulle bli ren. Det blev den, två gånger till höger, och sen två gånger till vänster. Det gick faktiskt bra, han vart lite småirriterad när jag bad om vänster, och viftade med svansen, men den blev väldigt bra ändå, rund och fin. Nöjde mig med en liten bit bara. Men jag var bara tacksam över att den kändes så rätt.

Idag har det varit en mor-och-dotter och kikat på stallplats hos oss. Dottern har två duktiga d-ponnyer som hon hoppar och tävlar på msv nivå. Jättetrevliga... men jag funderar på om dom kanske behöver lite mera än vad som erbjuds hos oss... Men man vet ju aldrig, det visar sig hur det blir. Undrar hur det kommer att se ut hos oss om ett år... Helt säkert är det ganska annorlunda än nu iallafall. Åtminstone hästmässigt!

Om det var i söndags eller måndags som jag upptäckte det jag inte ville, att Camilo återigen börjat korsgaloppa, det minns jag inte längre. Men effekten blev att jag tappade sugen och deppade ihop. Det är ju något som inte stämmer med honom, men jag kan inte sätta fingret på VAD. OK, han är ju inte röntgad och undersökt av vet, men han är inte halt så långt jag kan se. Nu är iallafall magen mycket bättre, och det är jätteskönt, men han kliar sig fortfarande tyvärr.

Det blev två dagar med riktigt skitväder och regn. Den ena dagen var det ingen ide att ens fantisera om att göra något vettigt. Han var dessutom svullen i vänster bakkota, inget anmärkningsvärt, men ändå. Den andra dagen slutade det tack och lov att regna lagom tills vi kunde gå ut, så då blev det bara lite PNH och övning med ikea-påse över hela kroppen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Vad är bra.... vad är dåligt...??? Igår gick vi ut på en liten promenad, men där det förut varit så mysigt att gå, hade nu leran blötts upp igen, och djupa diken var fulla av vatten. Så det blev en kortare promenad än jag hade tänkt. Men men, lite är bättre än inget.

Ikväll blev det ST och uppsuttet skrittjobb med paden. Det var ett tag sedan jag använde paden, och det kändes faktiskt inte så dumt alls. Han frustade och verkade ganska nöjd, tycker mig kunna märka att han inte varit så nöjd den senaste tiden. Vet inte om det beror på att han återigen mist sin hagkompis Macke. Men Macke är inte speciellt snäll mot honom, utan motar iväg honom så snart han bara vänder sig åt hans håll. Camilo är skiträdd för honom. Så inte vet jag, han kanske tycker att det är bättre utan honom. Macke ska vänja in sig på gräs, och det är inte något av den varan längre i Camilos hage. Jag utökade hagen lite eftersom tidgare, men efter behandlingen så vill jag se hur han reagerar på bytet av mineraler osv, utan att påverkas av ev gräs.

Nästa onsdag kommer Bea ut till oss igen. Hon har "vägarna förbi" och jag vill verkligen att hon kollar upp honom igen. Ännu mera! Har börjat inbilla mig en himla massa olika saker, och nu orkar jag inte längre hålla på och undra om det ena och andra. Om hon inte hittar något, eller får bukt med detta inom den närmaste tiden, (vi ska ju även till Kullinge igen i maj) så kommer jag att kolla upp honom mera veterinärt. Med någon bra! Som man kan lita på!

Jag vill ju bara ha en frisk och fungerande häst... är det för mycket begärt..?

Det var lätt att reflektera över livets snabba kast, när jag igår fick en mycket chockartat besked om en väns hastiga bortgång... han somnade på kvällen till synes frisk, för att aldrig vakna mer... En oerhörd förlust, inte bara för hans familj, utan även för många många andra. Det är obeskrivligt overkligt att en så levande människa helt plötsligt bara inte finns längre... Det får mig att tänka på hur viktigt det är att leva så att vardagen gör mig till en nöjd människa, en som vill gott, både för mig själv och andra. Det är inte så lätt alla gånger, det ska gudarna veta. Men om jag stannar upp och tänker efter så känns det som en lycka att vakna upp varje morgon, frisk, och att alla som jag bryr mig om oxå är friska och har en ny dag och nya möjligheter framför sig. Varje ny dag innebär en chans att göra något som spelar roll... om inte annat för en själv. Lite är mer än inget! Varje dag har jag en chans att ändra något lite, till det bättre.

Jag kände mig alltför påverkad för att vilja rida igår, trots att jag före beskedet var med än taggad för det. Jag har under den senaste veckan utvecklat en irriterande ischias, inte jätteilla, men tillräckligt för att göra det jobbigt att sitta och jobba längre stunder. Gick till min kiro, som jag inte träffat på flera år, och fick hjälp med att börja ordna upp muskler och annat. Misstänker att detta är sviter efter olyckan för två år sen, som gett sig tillkänna. Så det var väl på tiden. Det gick inte över helt på en behandling men även om det är betydligt bättre så jag ska dit om en vecka igen. Jag var iallafall väldigt nyfiken på om det skulle kännas annorlunda att rida. Men sen kom beskedet...

Idag blev det desto mera intressant att verkligen känna efter om det skulle märkas någon skillnad. Har inte känt något alls när jag rider, tvärtom, men ändå. Jag red ett ganska hyfsat pass, med lite av diverse faktiskt. Upptempo, intervaller, lösgörande, valsen, och lite annat däremellan. Camilo är lydig och försöker göra det mesta jag vill, men han har lite svårare att fatta vänster galopp. Före jul var det ju höger som var problemet, men nu är det alltså vänster som inte kommer lika lätt. Alltså, han tar den, men det kräver att jag är väldigt precis i fattningen, annars väljer han höger istället. Den går desto bättre, varv efter varv. Bea sa att jag skulle vara lite mera "på", och inte banga för om han skulle vara lite motvalls. Hon sa att det är viktigt att han rör sig och gör saker även om det tar emot lite i början. Och visst blir det bättre efter en stund. Men det är svårt att inte bli soft och släppa det hela när han tycker att det är jobbigt.

Hursom helst, så gick det iallafall bra till slut. Han känns nöjd och glad med det hela, och nu är det bara undantagsvis som han protesterar. Det går längre och längre mellan gångerna. Efteråt blev det stretch vilket han verkar gilla. Jag ser fram emot nästa träning för Karin... När det nu blir... Tills dess är jag bara så tacksam över att jag har honom, han betyder väldigt mycket för mig, och nu har det snart gått ett år... Vad som än händer är jag tacksam över det!

Bea-effekten håller i sig! Inte riktigt lika extremt stor skillnad som förra måndagen, men iallafall, visst märks det att något bra har hänt! Igår red jag igen, ett ganska långt och mera upptempo-pass med lite intervaller, och en omgång på volten i mitten. Det gick hyfsat, inga märkvärdigheter men jag är glad över att det så tydligt finns mera "framåt" i honom nu.

Ikväll var jag sen till stallet, och därför blev det bara ett longerpass. Men det var faktiskt inte alls så dumt alls. Jag kunde genast konstatera att nu finns det mer av allt. Jag behöver inte hålla igång traven, utan han håller själv i princip tills jag ber honom sakta av. Samma med galoppen, även om den inte är riktigt lika säker ännu. Det roligaste av allt, är att han fattar både trav och galopp bara på kroppspråk, både uppåt och neråt i gångarterna!!! Så j-kla kuuul!!

Efteråt fick han vara lös och rulla sig osv, men det blev inget brallande och spring alls. Däremot flyttade jag återigen ut bommarna på banan, efter att en nitisk liten tjej varit duktig och plockat undan efter mig.... tack så jättemycket, men eftersom det är nästan bara jag som är på banan öht, så har dom ju fått ligga där ifred ett bra tag. Men jag ska inte klaga, när barn är duktiga och hjälper till, ska man tacka och vara glad! Nu ligger dom på andra sidan av banan,  lite förnyelse skadar ju inte. Camilo tyckte visst oxå att det var bra att dom kom tillbaka, för han var mer än villig att trava över. Flera gånger och utan att jag ens behövde göra något alls... förutom att tacka honom med morotspengar då... Duktig pålle!!!

Väntar med spänning på att få höra vilket datum det blir dags för Bea nästa gång. Det blir någon helg i maj, hoppas att det blir någon av dom helgerna som det inte är annat inbokat, för vi SKA dit igen!

Har sovit alldeles för lite de senaste två nätterna... gäääsp... men det beror inte enbart på att vi fick ny tid inatt, utan mera på andra saker. Men det har varit fullt program hela helgen ändå, så nu sitter jag här och önskar att jag inte behövde gå omvägen via badrummet alls...

Jag är ändå väldigt nöjd med helgen, trots att jag inte orkade göra något vettigt med pålle alls idag. Det var dags att ta ett rejält tag med att mocka ur lunchfållan. Camilo har ju spenderat en större delen av förmiddagarna där under vintern. Så nog fanns det att ta av. Jag har ju varit där och kört bort ett antal kärror under vindern, men då har högarna varit rejält blöta och fruktansvärt tunga. Skittunga, he he he!!! Vi var några tappra själar som kämpade på, totalt höll jag på i över 3 timmar!! Sen var det dags att göra det vanliga fixet i stallet. Det blev iallafall jättefint.

Igår red vi ut Camilo och jag. Det känns nymodigt att kunna komma iväg i dagsljus. Passade på att träna lite på vallen där underlaget numera är helt perfekt. Får det gå ett par dagar till, så blir det nog hårdare, men just nu är det helt perfekt. Skönt att slippa banan för en gångs skull! Vilket underbart väder, vi njöt båda två! Fick dessutom tillfälle att testa den nya färdigheten vi jobbat fram den senaste tiden, att finjustera honom intill något jag ska hoppa upp ifrån. Han har tidigare haft svårt att vilja gå riktigt nära pallen ibland. Sen när det gick bra, så var det istället svårt att korrigera honom pyttelite fram eller bak, utan att han tog ett steg för mycket åt något håll... Igår tappade jag mitt spö, så det var bara att hoppa av, plocka upp det och sedan försöka leta upp en passande sten. Det är oerhört praktiskt att kunna justera honom med små hjälper för att komma helt rätt, så att jag kan hoppa upp igen, enkelt och bekvämt. Inte för att det inte går att komma upp ändå, men ibland har jag ridit med bara paden, och då blir det ju genast knepigare.

Jag vågar nästan inte uttala det högt, men jag tycker mig faktiskt märka en förändring i magen hos honom... det syns på högarna. Bollarna är fastare och mörkare. Jag kan bara hoppas att det är mina åtgärder som har sin verkan. Håller mina tummar för att det fortsätter, och nu när vi får ljusare kvällar, känns det som om den bästa tiden på ridåret har kommit. Äntligen!!! Med den sköna tanken tänker jag strax ha en date med John Blund...

Igår morse vaknade jag tidigt, tankarna flöt runt i huvudet, och då dök en insikt upp över ett fenomen jag funderat lite över de senaste åren... Vilken "roll" ska vi som människa vilja ha/sträva efter, gentemot våra hästar... vilket epitet är det som bäst beskriver relationen häst-människa? Då slog mig tanken att kanske är det något som liknar ett föräldraskap. Alltså, jag kallar mig ALDRIG "mamma" till min häst!!! Men förutom den rent fysiska omöjligheten till detta, så är det väldidgt snarlikt en sådan hanteringsmodell/relation som jag omedvetet försöker uppnå.

Jag har två barn, två flickor som är sins emellan otroligt olika som personligheter. Den första är lik sin pappa, och den andra mera lik mig, men båda har naturligtvis även vissa drag av motsatsen oxå. Jag har ägt bara tre hästar, men känt ganska många under årens lopp, och dom tre var intressant nog två motsatta personligheter oxå. Philip och Camilo är väldigt lika på massor av vis, även om dom rasmässigt är olika. Curtiz var en klass för sig, och hade i princip rakt motsatt lynne (utom ibland). Under hela tiden har jag, medvetet eller omedvetet, sökt efter ett genuint kompisskap med mina hästar, baserat på respekt och vänlighet. "Klickerträning", eller som jag nu skulle kalla det "belöningsbaserad träning", blev ett alternativ för mig, som själv alltid önskar använda mig av den "snällaste" metoden jag kan hitta. Den passar mig bra, som inte vill bråka och härja med hästar, eller vara dominant, det känns så skööönt att försöka bli kompis med min häst... Och att få lov att använda godis, att bara leta efter det rätta och inte bry sig om det dåliga!

Men vad är snällt? Är det alltid så snällt att vara snäll? Om jag flyttar tillbaka tanken till "föräldraskapet" som en mall för relationen häst-människa, så blir det kanske lite tydligare vad jag menar. Om man som förälder inte skapar en trygg ram runt sitt barn, utan bara säger ja till allt, och bara letar efter det goda, så kan det bli lite tokigt. Eller snarare väldigt tokigt! De allra flesta håller nog med om att sådana barn är rätt så odrägliga att umgås med. MEN!!!! Det beror ju även på barnets personlighet hur dom utnyttjar sin gränslösa uppfostran! Vissa barn är av naturen lite osäkra och skulle aldrig komma på tanken att begå världen på egen hand, utan lov. Medan andra har myror i brallan, och sticker iväg så snart minsta tillfälle ges. Så ser jag relationen med mina pållar oxå, Philip och Camilo söker en trygghet i mig, dom behöver någon som tar ansvar, och skulle inte komma på tanken att utmana mig. För en sådan häst räcker det kanske med ett "staket" som visar vad gränsen går. Belönar man en sådan häst blir den oerhört tacksam och arbetsvillig. Medan en Curtiz var något helt annat. På ytan självsäker och trygg, stöddig, men under ytan... i lika stort behov av ansvar. När jag belönade honom blev han nästan en manisk arbetsnarkoman. En sådan häst behöver kanske mera en "mur" för att visa var gränsen går. Hur är jag som person då? En som sätter upp ett "staket", eller bygger en "mur"? Någon slags gräns måste jag väl ändå kunna prestera? Eller?

Positiv förstärkning, klickerträning, belöningsbaserad tränig, eller vad man nu vill kalla det, bygger varken staket eller murar enligt mig. Den sortens träningsmetoder fyller inte den funktionen som bygger en sådan roll, och skapar inte en ansvarsfull relation (likt föräldraskapet, som över tid förändras till en förhoppningsvis sund relation mellan två vuxna, baserad på kärlek och respekt för varann). Man behöver något annat FÖRST! VAD? Ja alla går sin väg... en del gör som man gjorde på ridskolan, en del hittar Hempfling, en del NH, och andra PNH, tryck och eftergift-metoden, eller vad ni vill. Gör det som känns rätt för dig. Jag vill inte kritisera längre... jag har lärt mig läxan nu... det finns fördelar och nackdelar med allt, och när det gäller hästar är vi kanske ibland alldeles för snabba med att döma ut vad andra gör. Vi är alla så olika, och bekväma med olika metoder. Det är sååå lätt att fastna i "ISMer" och envist försvara sig och sitt vis. Men en sak vet jag nu säkert för min högst egna del... Jag kommer att söka nya vägar för att Camilo alltid ska känna sig trygg med mig, vad vi än gör, och att han litar på mitt ansvar som en "förälder". Sen ska jag fortsätta med belöningsbaserad träning när vi jobbar!